(Detta är en artikel som Anders Frick skrev för .SE-stiftelsen 2016. Den är borttagen på deras blogg. Men eftersom Anders vill att information ska vara fri men jag återpublicerar den här!

13 DECEMBER, 2016 – ANDERS FRICK

Standardisering, samverkan och öppen informationshantering är centrala ämnen i lagrådsremissen Kulturarvspolitik som regeringen nyligen presenterade. Men vad innebär egentligen remissen och vad är viktigaste i den? Vi frågade en expert – Lars Lundqvist från Riksantikvarieämbetet.

[BILD]

Foto: Eketorps borg av Kevin Cho (CC BY-SA)

Riksantikvarieämbetet var tidigt ute med sociala medier, öppna data och öppen creative commons-licensiering inom offentlig förvaltning i Sverige. Lars Lundqvist är chef på Enheten för informationsutveckling vid Riksantikvarieämbetet och brinner själv för möjligheterna med öppna data inom kulturarvsområdet.

Han betonar att han hittills bara snabbläst remissen där regeringens övergripande kulturarvspolitiska prioriteringar beskrivs, men att han gärna delger några personliga tankar. Efter genomläsningen blev han först av allt riktigt glad och tycker att alla som jobbat med underlagen gjort ett gediget arbete.

– Man har bra koll på nuläget och pekar ganska tydligt mot ett nyläge som öppnar för att utveckla kulturarvsarbetet i takt med omvärlden. Jag tycker att man i analysen sätter fingret på flera av de svagheter som idag gör att vi inte riktigt är i fas, säger han.

Lars Lundqvist pratar om att det görs mycket dubbelarbete i form av aktörer som bygger likartade tjänster, projekt som levererar lösningar utan hållbar förvaltning, tjänster som inte är speciellt skalbara, att det finns portaler med oklar målgrupp, en hel del stuprörstänk, och så vidare.

– Ibland undrar jag om det inte finns alldeles för mycket pengar inom kulturarvsområdet. Incitamenten för att samordna sig för bättre kundnyttor finns inte riktigt. Regeringen pekar nu ut en politik och skärper nu kraven för att få ut mer av kulturarvsarbetet. Jag tror att vi med mer gemensamma principer och satsning på infrastruktur kan öka bredden och mångfalden i kulturarvsarbetet, och därmed också göra det mer intressant och relevant i samhället.

Vilka delar tycker du är de viktigaste i regeringens digitala kulturarvspolitik?

– Det är många saker, men handlar bland annat om ökad samsyn, samordning och standardisering på olika plan. Det finns behov för gemensamma sätt att beskriva samlingar på. Om jag inte minns fel så skriver regeringen ungefär att digitalisering av verksamhet, information och informationens förvaltning är inte längre interna angelägenheter. Jag uppfattar det som om att man efterlyser gemensamma och styrande principer inom kulturarvsområdet. Här har ju Digisam lagt en viktig grund som kan utvecklas och som framförallt behöver förverkligas. Och där behöver institutionerna mer handfast vägledning och etablera konkreta samarbeten, dela resurser och ta hjälp av varandra.

– För hur man än vrider på saken så drabbas användarna av bristen på gemensamma principer. Det är svårt att hitta och använda information och jag tycker att användarperspektivet ibland glöms bort, med följden av att informationens fulla potential inte realiseras.

Interoperabilitet har länge funnits på agendan men verkar ha fått ett begränsat genomslag i det praktiska arbetet. ”Öppenhet” är ett annat ord som dyker upp i remissen. Vad tänker du om det?

– Jag tror att vi kan samarbeta mer inom kulturarvsområdet men också med andra aktörer i samhället. Kulturarvssektorn är inte särskilt innovativ i sig själv utan vi behöver möta andra kompetenser. Det är ju ett annat sätt att öppna upp på. Samtidigt får man respektera att det råder konkurrens inom utställnings- och samlingssystemsområdet. Dessutom tävlar man om utvecklingsmedel. Men arbetet kring att öppna upp källorna och även samverka med civilsamhället kan göras på öppna plattformar. Där finns ju Wikipedia och Wikimedia Commons som goda exempel på arenor som för ihop institutioner och skapar ytor för civilsamhället. Även K-samsök har sedan 2008 varit en sådan neutral samverkansyta för alla inom det som kallas för ABMK, ansvarssfärer för Arkiv, Bibliotek, Museer och Kulturmiljövård.

Ett centralt citat från remissen:

”Att arbeta målinriktat för öppenhet i informationshanteringen generellt, och öppen länkad data där uppgifter får ett begreppsmässigt sammanhang mer specifikt, kan innebära förändrade arbetssätt för kulturarvsinstitutionerna. En förutsättning för att nytta ska skapas genom vidareanvändning även för den informationsförvaltande institutionen är att institutionen så snart om möjligt släpper materialet fritt. Regeringen menar att det är viktigt att ta detta steg för att främja medskapande och engagemang, och att en öppen informationshantering i dag bör vara utgångspunkten vid statliga kulturarvsinstitutioner. Vidareanvändning bör endast begränsas i de fall det finns rättsliga eller motsvarande hinder.”

Regeringen tar i remissen upp nyttan av att samverka med nätgemenskaper och att det också förväntas innebära att institutionerna ändrar arbetssätt. Hur tänker du kring det?

– Regeringen pekar helt riktigt på att öppna data, länkade data och samskapande hänger intimt ihop. Här tror jag att det behövs en kompetensutveckling för att se sambanden. Om man inte har den kollen så blir det svårt att anpassa sig till en digital verklighet och dra full nytta av digitaliseringen. Jag tror fortfarande att många tycker att digitalisering handlar om teknik och IT och något som tekniker kan fixa – och så är det ju inte. Digitaliseringen medför nya arbetssätt och verksamheter och en sådan förändring kräver en ledning som är med på banan. Ska man fullt ut anamma digitaliseringen så leder det till omställningar av eller avvecklingar av verksamheter som var naturliga i en för-digital era. Vi har ju under de senaste 20-30 åren sett väldigt många yrken försvinna, nya har tillkommit och många andra har blivit väldigt annorlunda. Varför skulle det vara annorlunda i kulturarvssektorn?

– Sedan har vi ju samverkan med nätgemenskaperna, eller civilsamhället om du så vill. De har inneburit ett helt nya möjligheter att samverka kring information, erfarenheter och kunnande. På nätet finns tillgång till en kognitiv kraft och kreativitet som institutionerna haft litet svårt att hantera och integrera i verksamheten. Det som sker i nätgemenskaperna, på global nivå, är ju sådant som ofta institutionerna har i sin roll att göra. När nu fokus ligger på att få folk in på museerna så finns en konflikt i att verka på nätet.

– Institutionerna kan prioritera medskapande och därigenom bidra till att kulturarv i högre grad blir en angelägenhet för alla. Här handlar det inte bara om öppna data. Jag tror att institutionerna skulle vinna mycket på att integrera nätgemenskaperna i sin verksamhet. Det innebär naturligtvis att man i vissa fall får prioritera ner andra verksamheter eller avveckla sådana som inte ger smäll för pengarna. Det måste vi alla, förr eller senare. Regeringen ser nog att det sker snart…

Hur tänker du kring de prioriteringar som lyfts fram i remissen?

– Det är tydligt att regeringen förväntar sig att institutionerna ska omprioritera – vi ska inte räkna med nya pengar. Det blir nu ännu viktigare att hantera prioriteringar: de statliga institutionerna förväntas arbeta med öppen informationshantering och mer specifikt med att koppla ihop information, det vill säga tillämpa principer för länkade data. Institutionerna ska släppa materialet fritt och främja medskapande och engagemang. Och det ska bara kunna begränsas om det finns rättsliga hinder, inget annat.

Ytterligare ett centralt citat från remissen:

”Om samlingar kan tillgängliggöras som öppen data och vara åtkomliga fritt via internet kan de vidareanvändas i en rad syften, av såväl forskare och intresserad allmänhet som av kommersiella aktörer. I många olika nätgemenskaper finns i dag ett påtagligt engagemang för kulturarvsmaterial och många kan t.ex. tänka sig att delta genom att bidra med information och länka samman olika uppgifter. Det är viktigt att de informationsresurser som institutionerna förvaltar framöver kan förädlas och utvecklas genom denna typ av medskapande. Även kommersiell vidareanvändning bör bejakas eftersom det finns stora möjligheter att skapa innovativa produkter och tjänster utifrån kulturarvsdata”

Apropå öppna data – hur har ni arbetat med det på Riksantikvarieämbetet?

– Jag var med och drev fram öppna data-principer på Riksantikvarieämbetet i slutet på 00-talet. Det var ingen specifik kulturarvsområdesfråga men desto hetare inom näringspolitiken. Där fanns ett annat driv och det var där jag hittade argumenten och viljan att öppna upp. Jag lärde mig också att med öppna data kommer även krav på kunskap om upphovsrätt och licensiering. Som tur var hade vi folk som hade nätkunskap som kunde hantera den rika floran av motargument. Senare har även de olika öppenhetsinitiativen i Sverige och utomlands och även arbetet i Europeana haft stor betydelse.

Hur kommer det sig att det fungerade hos er?

– Jag tror att det beror på två saker. Det fanns en öppenhetskultur genom att data relativt tidigt delades på nätet. När sedan öppna data skulle realiseras ”på riktigt” så hade vi ett solitt ledningsstöd, mandat och tillit och kunde föra dialog direkt med verksledningen. Det var viktigt i och med att det internt fanns olika åsikter om att arbeta öppet, både vad gäller nya medier och öppen data.

– Läget är nog överlag annorlunda idag. Jag skulle tro att ingen idag är emot öppna data. Däremot arbetar inte alla aktivt för att det ska hända. Upphovsrätten är krånglig och skapar stor osäkerhet. En annan sak är att digitalisering påverkar verksamheter i grunden vilket kan leda till friktioner. Det undviker man nog gärna så långt det går.

Är inte det litet konstigt med tanke på hur vi så gärna vill att folk ska engagera sig i kulturarv?

– Jo, precis. Så här i efterhand tänker jag ibland på retoriken vi har. Vi talar ju gärna om kulturarv som en gemensam, allmänmänsklig angelägenhet och resurs. Men när det kommer till de digitala representationerna av kulturarv tillämpar vi ibland ett annat synsätt. Jag tror att det finns en del att fundera kring hur man kan synka de olika synsätten.

Samtidigt går det ju faktiskt att sälja information. Varför tycker du att institutioner ska ge bort data när det går att få lite inkomster?

– Det var en av de grundläggande frågorna som vi fick borra en del i. Eftersom Riksantikvarieämbetet är skattefinansierad verksamhet så tillhör samlingarna samhället. Alltså, Riksantikvarieämbetet hade inte något särskilt ägandeförhållande av informationen. Riksantikvarieämbetet är inget vinstdrivande företag och har därmed inga krav på att bedriva handelsverksamhet för att uppnå målen med verksamheten. Vår roll är att förvalta informationen och se till att det är så enkelt som möjligt för att använda den i enlighet med vårt samhällsuppdrag. Punkt.

– Sedan finns det en annan aspekt på det här med handel med data som skaver. Det fanns, och kanske fortfarande finns, förhoppningar på att institutionerna kan tjäna pengar på försäljning av till exempel digitaliserade foton. Men jag har ännu inte hittat något exempel på att den sortens verksamhet går ihop ekonomiskt. Snarare att det handlar om en skattesubventionerad verksamhet. Vi får heller inte glömma att även PSI-lagstiftningen kommit in i bilden. Den kom så småningom att även gälla kulturarvsinstitutionerna och universiteten.