Jag läste nyligen en krönika om hur man tänker kring framtidens sätt att organisera sättet att arbeta på. Men framförallt vem som gör dem?
Det är ingen ny insikt att hävda att digitaliseringen ritat om kartan och skapat nya möjligheter för ett mer flexibelt arbetsliv. Frågan är snarare hur arbetsmarknadens parter och ledningar anpassar sig efter de nya förutsättningarna som nätet ger.
I april 2011 var jag en av deltagarna i en framtidsspaning som genomfördes inom ramen för för tjänstesektorns samarbetsavtal ( Almega – Saco – Unionen) under en Phorecast Session kallad Framtidsscenario 2022. Målet var att deltagande lag (ja, det fanns ett litet tävlingsmoment som bedömdes av en jury) skulle ge ett framtidsscenario kring hur arbetslivet ser ut i Sverige 2022. Tanken var att det skulle fungera som underlag för fortsatt idéutveckling och för externt riktade och kommunikativa insatser. Fokus låg på en framgångsrik tjänstesektor. Jag hade den stora förmånen att få jobba med riktigt smarta och kunniga Daniel Byström och Eva Ribbenhall.
Idag – 2017 – ha vi således nått halvvägs med vår spaning. Du kan läsa mer om vår analys och vad vi trodde om framtidens arbetsplatser här (pdf).
Som anställd på en myndighet tänker jag allt mer kring hur vi hanterar arbetslivets i tid och rum, när både verksamheten och individerna förväntar sig större flexibilitet. Jag har inget svar på frågan men internet har inneburit andra förutsättningar, med både möjligheter och utmaningar. Oavsett om vi vill eller inte.
(Foton från Phorecastsessionen på Flickr.)
(PS Vårt lag vann.)
Verksamhetsutvecklare med inriktning på webb och nya medier. Statsanställd. Fritidsfotograf och fd arkeolog. Web, development, social web, amateur photographer.
arkland 
Kommentera