Jag har gjort en hel del digitala försök att plåta min röda vallmo. Men kameran (och framförallt jag) fixar inte det. Den intensiva färgen blöder, det blir bara – blödande rött! Bilden ovan tog jag (eller stor-dottern, vi grälar om vem) med mellanformatskameran (Mamiya 645 med en 45 mm glugg) och positiv film, som sedan skannats och redigerats en smula (dragit ner ffa gult och grönt samt tagit bort ett par vitpyttor och en prästkrage…). Diafilmen och skannern klarar den röda vallmon galant! Slutsats: Jag bara måste köpa en ny, dyr och jädrigt fin kamera! Eller hur? (Ty mellanformataren är såld…) Så vad ska man köpa? Vad kräver den röda vallmon? Detta är den stora existentiella frågan…
Verksamhetsutvecklare med inriktning på webb och nya medier. Statsanställd. Fritidsfotograf och fd arkeolog. Web, development, social web, amateur photographer.
Köp svenskt, haha.
Med en Nikon D700 och en 24-70/2,8 så kommer hela din konstnärliga fotografiska potential att kunna förverkligas. (Men rött kommer fortfarande vara svårt att fixa i vissa ljusförhållanden.)
Ulf Peking: Hahahaha! Det kanske funkar för folk i glassbranchen 😐
Ulf B: Det var ett spännande uppslag. Har kollat litet och det verkar ju vara en baddare till kamera. Men den är ju litet dyr… inte minst om man vill ha objektivet till… (14,5 tkr). Men å andra sidan, frigörs min konstnärliga potential och den klarar rött bättre så kanske det vore en idé! 🙂
Endast det bästa är gott nog.
Förutom den avancerade prislappen, tror jag det största problemet är att kameran tillsammans med en ljusstark optik är för klumpig att ta med sig i de ”små sammanhangen” (när Fotoklubben i Hovetorp inte har dagsutflykt).
Du kommer kanske även att uppleva ständig uppgraderingsångest när det gäller optik (speciellt om du skaffar budgetoptik till och börja med). Det finns alltid en vidare vidvinkel eller ett ljusstarkare tele eller ett skarpare makro.
Ulf B, apropå klumpighet: Ja, den aspekten finns. Samtidigt har jag släpat runt på en Mamiya 645, med 45, 80 och 210 mm optik, även på långresor inkluderande backpacking. Det var klumpigt! Så där är jag härdad men å andra sidan har man ju vant sig med en ganska kompakt super-zoom så en viss omställning skulle det bli.
Uppgraderingsångest: Ja, du menar ”buy cheap, buy twice”… (http://www.nikond700.com/). Den risken finns. Men jag brukar normalt sett inte ha krav på att allt jag köper ska vara det allra, allra bästa (läs: jag inser att jag inte har råd…). Så även om man langar upp 15-20 tkr för en glugg kommer det alltid finnas något som är litet, litet bättre. So why bother!?
Jag har aldrig sett dig fotografera med Mamiyan. Det betyder att den aldrig var med i de ”små sammanhangen under tidigt 90-tal”.
Uppgraderingsångesten är väl störst risk för om du initialt investerar i optik för 2-5 tkr. Varför satsa på en kamera med jättesensor samtidigt med ljussvaga, oskarpa objektiv?
Jag tror sista gången jag använde Mamiyan ute i fält var nog 1995. Jag gillade tyngden och den var fullständigt begriplig genom sin nära nog totala frånvaro av finesser. Den var med på USA-liftning, kanotutflykter, skogspromenader, under 1970- och 1980-talen. På 90-talet var den bara med på utgrävningar, körd dit i bil…
Uppgraderingsångestrisk för en amatör: Fastnade för denna bedömning (http://www.nikond700.com/nikon-d700-review/lens-recommendations-3rd-party/) av en Tamron SP AF 24-135mm f/3.5-5.6: ”To be honest, when we’re not shooting professionally, this is the lens that stays on our D3 – and I see no reason why it won’t live on the D700 either.”
Zapp!
Tips: Dollarkursen är stigande ↑ ↑ ↑
Ska du dit och handla!?