Hem > Arkeologi, Kulturmiljö > Del 9: Morrens sorti

Del 9: Morrens sorti

Lars Lundqvist

Foto: Lars Lundqvist

När Otto Moreau dog år 1923 bodde han på fattighuset i Slöinge, 80 år gammal. Där hamnade han knappast frivilligt. Det berättas att han en dag blev så pass sjuk att man förbarmade sig över honom och skjutsade in honom till lasarettet i Falkenberg. När han var väck från rucklet vid Bergagård passade man på att  bränna ner det. Det kan nog mycket väl stämma. Jag är säker på att de brända föremål vi fann när vi grävde på hövdingasätet var spår efter just den branden. Likaså minner säkert det gamla äppelträdet på impedimentet om Morrens tid på hövdingasätet.

—————————————————————–

Den här berättelsen handlar om två vitt skilda epoker men om en och samma plats. Kan dessa berättelser bli mer olika? Knappast. Men samtidigt finns något som förenar. De första som tog platsen i besittning var hövdingar under en tid när Frankerriket hade stort inflytande på kontinenten. Inspirerade av detta var kom medlemmar av en krigarkast och gjorde lerkullen utanför Slöinge till en liten centralort för en trakt i mellersta Halland, en funktion den hade under några hundra år, innan den övergavs och blev ett anonym markstycke. Långt senare bosatte sig en man med franskt namn på samma plats. Han gjorde sitt yttersta för att skapa en sig position i bygden. Men han blev aldrig lika framgångsrik som sina föregångare.

Jag tycker Åke Morén, som forskat kring sin farfars bror, sammanfattar Morren ganska bra:

”Otto hade en livlig fantasi men var nog också en mycket ensam person. Han var annorlunda och därför blev han också ihågkommen”.

I det avseende var han en vinnare, han blev ihågkommen. Det blev inte hövdingarna som bodde i Slöinge för över 1000 år sedan. De fick lyftas fram ur glömskans leriga mylla med hjälp av fot, öga, spade, såll och arkeologtungor.

Berättelsen om Otto Moreau börjar här!

Källor
Berättelsen grundar sig på mina erfarenheter från de arkeologiska utgrävningarna i Slöinge 1992-1995, 2000 samt uppgifter från framförallt släktforskaren Åke Morén. Morén har i sin tur fått information från en släktforskarkollega i Nils Stenström, Hallands geneologiska förening och Johan Lundskog i Borås, uppvuxen i Slöinge (f 1880) och hans bok ”Den gamla kyrkstigen”, utgiven 1944.

About these ads
  1. 18 juli, 2008 kl. 14:12 | #1

    ”Han var annorlunda och därför blev han också ihågkommen”.
    Just det, det är så man gör…

  2. arkland
    20 juli, 2008 kl. 12:25 | #2

    Det KAN finnas fördelar att smälta in, utveckla en konformitet och följa strömmen. Men risken för att passera obemärkt och glömmas bort är överhängande…

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 621 andra följare

%d bloggers like this: