Del 1: Återfunna historier

Vi stod där uppe på den lilla höjden med en strålande utsikt över åkrar och vattendrag. Ett stycke typiskt kustnära Halland, en jordbruksbygd omringad av ganska höga, skogsbevuxna höjder. Det var vår och leran smetade med glädje fast under stövlarna. Lärksång blandades med bruset från bilarna som susade fram på landsvägen intill. Det var Dennis som tagit med mig hit. Han hade bara ett par månader tidigare hittat en del arkeologiska fynd ute på åkern som, milt uttryckt, var ganska intressanta. Men stället där vi stod hade inget namn. Så jag frågade Dennis om det fanns något lokalt namn, exempelvis vad den lilla bäcken hette, som ringlade fram strax nedanför höjden vi stod på. Nja, han hade hört att någon hade kallat den för Morrebäcken eller nåt sånt, men helt säker var han inte. Jaha, tänkte jag, ännu en anonym, arkeologisk grävplats som vi själva fick hitta på ett namn till. Då förstod jag inte ännu att namnet Morrebäcken i sig rymde en egen säregen historia, minst lika spännande som den arkeologiska berättelsen om platsen.

Egentligen var platsens anonymitet ganska märklig. Allt tydde trots allt på att det funnits något av en liten ”huvudstad” på kullen. Saken var den att Dennis hade tidigare på året hittat glaspärlor, pärltillverkningsavfall och ett guldbleck (guldgubbe) och litet annat. Saker som lät oss ana att det var en järnålderaristokrati som hållit till här. Och det i bortemot 600 år! Tjugo generationer, utan att lämna annat efter sig än litet avfall! Inget syntes av gården längre. Inga ståtliga gravhögar, inga gravfält eller ens något gammalt ortnamn som antydde att platsen en gång fungerat som ett nav för ett område strax söder om Falkenberg.

Den dag då Dennis hittade de första spåren efter hövdingagården påbörjade den sin identitetsresa. Från att vara en icke-plats, ett stycke anonym produktionsyta för grisfoder, vilket det finns gott om utmed Hallands kustslätt, till att bli ett hövdingasäte som var bebott från tiden 400 till 1000 efter Kristus. Men tiden skulle utvisa att det fanns fler bortglömda historier om den här leriga åkerplätten i Slöinge, utanför Falkenberg i Halland. Historier som så småningom gav platsens identitet flera bottnar.

Berättelsen om Otto Moreau börjar här!

Verksamhetsutvecklare med inriktning på webb och nya medier. Statsanställd. Fritidsfotograf och fd arkeolog. Web, development, social web, amateur photographer.

Tagged with: , , , , , , ,
Publicerat i Arkeologi, Kulturmiljö
8 comments on “Del 1: Återfunna historier
  1. David skriver:

    Det börjar spännande med en diskurs om platsen intersektionalitet. Men den där Dennis verkar misstänkt – det är säkert han som du vill att vi ska tro är mördaren. Fast jag gissar på att det är grisbönderna Lennart och Inga-Lill som varje morgon ofrar tre flyktingbarn till guldgubbarnas ära. Det är viktigt för att vi ska kunna få mjölk varje dag.

  2. arkland skriver:

    Jag kan yppa så pass mycket att du delvis är inne på rätt spår, David. Men jag måste påpeka bristen i logiken att grisbönder skulle ta sig till att offra för att alla ska få mjölk. Grisbönder skiter väl i mjölk, de vill sälja fläsk. FLÄSK! Fett fläsk.

  3. David skriver:

    Eftersom många flyktingbarn har muslimsk bakgrund så tycker jag att det vore osmakligt att offra dem för fläsk. Det vore intersektionellt okänsligt. Mjölk däremot är ju en helt annan grej och dessutom:
    “Visste Du att om Du inte dricker mjölk varje dag, så kommer Arlaharen och skjuter dig i huvudet eller ibland i magen.” Så ur ett rent utilitärt perspektiv så ger grisbönderna en god nettoeffekt.

    När får vi nästa del av den rafflande sommarföljetongen?

  4. arkland skriver:

    Glädjande att en postmodern feminist som du David letat dig in på denna blogg! Jag sitter nu och skriver om hela berättelsen så att identitetskategorierna bli tydligare! Nästa avsnitt: Imorrn kanske!?

  5. David skriver:

    Imorrn blir bra. Då förväntar jag mig att du reflexivt riktar blicken inåt, inser att du är en representant för en västerländsk hegemonisk praktik som reproducerar rådande maktförhållanden och med öppna ögon möter det subalterna i Homi Babhas tredje rum.

    Plus guld, fala blondiner, blodtörstiga infödingar, snärtiga one-liners och en riktig cliff-hanger.

  6. Claes skriver:

    Lasse: din berättelse är verkligen arkeologi när det är som bäst! Tack för den. Det finns en farbror som ringer mig med jämna mellanrum. Han har en mystisk kyrkoruin han vill jag skall komma och titta på. Kanske jag borde lyssna på honom…

    OBS OBS ej ironi OBS OBS

  7. arkland skriver:

    Claes: Tack! Du förstår mig!! Det kan bli litet jobbigt när pomo-mobben är på och hackar ut ögonen på en….

  8. […] Slöinge, sommarföljetong Lars som skriver i bloggen Arkland har just nu en bra och spännande sommarföljetong igång. Den handlar om storgården i Slöinge i Halland. Lars kan sin plats och sin historia och […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier
Flickr Photos
Snäck

Snäck

Snäck

More Photos
Instagram
Choo-Choo... #train SJ. #statensjärnvägar #sj #vintage #logo
Tidgare inlägg
%d bloggare gillar detta: