Mitt första ”riktiga” jobb som arkeolog var litet chockartat. Efter att i veckovis stått och petat i kvadratmeterrutor på universitetet befann jag mig plötsligt i de långa och breda schaktens arkeologi – en helt ny upplevelse. Ibland var inte schakten bara breda utan rejält djupa. Som på den här sällsynt söliga och leriga bronsåldersboplatsen utanför Trelleborg.
När det var som jäkligast kunde arkeologerna ta sig för en del skämtsamma upptåg. Bilden ovan visar ett av dessa tillfällen där två av amanuenserna gömt sig för grävledaren som springer runt som en skållad råtta för att leta rätt på dem.
Nämnas kan att hackbord kallades av en del grävningsledare för ”snackebord”. På grund av att det snackades för mycket…
Jäklar vilken lagertjocklek! Hittade ni nåt?
Martin R: Förmodligen en massa gamla saker…
”Hittade/r ni nåt” verkar som om det uppfattas likt ett svärord i er chans bransh.
På bergensmål heter det ”Finner dokka nokke?” och uttalas med riktigt gnällig bergensisk grav accent. _Mycket_ irriterande att höra dag ut och dag in.
Det var litet härdar å sånt och några riktiga fete-gropar och kanske naturliga svackor med kulturpåverkade lager i, allt med bronsåldersstuk, eller kanske tidig järnålder. De grävde vi ut med grävmaskin… så vi hittade inte så många forna saker. Men jag vill minnas litet keramik… Lövet kanske minns. Grävningen var livsfarlig, groparna var meterdjupa och det kalvade friskt från schaktvägagrna på sina håll. Den här grävningen dröjde många år innan den rapporterades, liksom mycket av det som gjordes på Sydgas. Men det finns en sammnfattande rapport, ska kolla…
USAUlf: Nja, när en arkeolog frågar så avses ”Vad hittar ni för något?” Om en förbipasserande lekman frågar så blir den tillfrågade arkeologen mest litet trött…
Då jag innhar rollen som förbisurfande lekman (finns lekqvinnor?)
Kan man tänka: Gräver man så, hittar man. O ni chansar väl inte när det grävs, eller. Då tycker nog de flesta lekmänniskorna att det är intressant med FYND! även om det är en ”landningsbana för kycklingar”, hihi.