1984 #3

Mitt första ”riktiga” jobb som arkeolog var litet chockartat. Efter att i veckovis stått och petat i kvadratmeterrutor på universitetet befann jag mig plötsligt i de långa och breda schaktens arkeologi – en helt ny upplevelse. Ibland var inte schakten bara breda utan rejält djupa. Som på den här sällsynt söliga och leriga bronsåldersboplatsen utanför Trelleborg.

När det var som jäkligast kunde arkeologerna ta sig för en del skämtsamma upptåg. Bilden ovan visar ett av dessa tillfällen där två av amanuenserna gömt sig för grävledaren som springer runt som en skållad råtta för att leta rätt på dem.

Nämnas kan att hackbord kallades av en del grävningsledare för ”snackebord”. På grund av att det snackades för mycket…

Snart dags!

Så här års börjar fältarkeologerna att bli sugna på att komma ut i den friska luften. Det finns mycket spännande att se fram emot! Som här, ute på den skånska stäppen, för länge sedan.

Mobil arkeologi

Det finns ju en väldans massa olika arkeologier idag. Branschen stämmer upp i en kör av en mäktig multivokalitet som vi nu kan njuta av i en flod av rapporter, monografier, populära publikationer, guidningar, webbsidor, moderna utställningar som formligen väller ut ur uppdragsarkeologin.

Men innan den mer publikt inriktade arkeologin fick fäste i konungariket rådde ett tillstånd där arkeologer just slutat sitta och mumla för sig själva och börjat interagera med världen utanför sin herravälde, dvs schaktet. På bilderna syns några exempel på hur det kunde se ut under denna övergångsfas, som kommunikationsforskningen valt att kalla ”mobil arkeologi”.

Den mobila arkeologin gick i korthet ut på att arkeologerna istället för att sitta stilla och pilla i sina schakt skaffade sig mobiltelefoner och röda bilar. Med telefonerna kunde man virtuellt interagera med kollegor som befann sig mer än 50 meter bort. Man kunde även föra en dialog med sambor, föräldrar och myndigheter, oavsett sitt spatiala tillstånd. Rummet kom att förlora sin betydelse med de kommunikationstekniska landvinningarna. Man kunde sitta i schaktet, hemma eller på en restaurang och bedriva det vetenskapliga samtalet. De röda bilarna var avsedda för att, när behovet uppstod, förflytta sig till kollegor som befann sig längre än 500 meter bort. Gärna då man hittat nåt fint eller hade behov att planera någon aktivitet eller kände att man behövde stämma av något arkeologiskt mellan fyra eller fler ögon. Jag minns personligen ett tillfälle när en av de mer mobilt sinnade arkeologerna kom dånande från sin grävning (naturligtvis i en röd bil) med ett alldeles nyfunnet tidigmedeltida spänne, och med oförställd lycka kunde meddela: ”Vi har hittat en vikingatida artefakt”. Ja, det var vid sådana tillfällen som den mobila arkeologin kändes särskilt viktig…

En av konsekvenserna av den mobila arkeologin var, förutom den stärkta dialogen mellan de mobila arkeologerna, att den skapade arbetstillfällen. Man hade ju trots allt i uppgift att gräva bort sina gröpper och samla in föremålen som man hittade i schakten. Därför infördes en nygammal sorts arkeologer som hade till uppgift att sköta denna del av uppdraget. Ja, så gick det till på den tiden.

(Tack till Beetype för detta unika bildmaterial. Beetype genomför f.n. en djupt inomvetenskaplig och kritisk studie av framväxten av publik arkeologi på The Institute of Multivocality, Pomona Valley, Ca).

Aristocat

Färgen hade ännu inte uppfunnits när Beetype tog den här bilden. Vi befinner oss i Bjäresjö, på en arkeologisk provgropsmaratongrävning, inom ramen för det så kallade Ystadprojektet. Vi befinner oss i det mörka 1980-talets första hälft. Ett av delprojekten ägnade sig åt de tidigmedeltida aristokratiska miljöerna. Det vill säga, var finns de tidigmedeltida överklass-svinens vräkiga gods och hur fan såg de ut? Vi hittade palatset så småningom, efter ett par månaders tålamodsprövande grävande av små enmetersrutor. Jag hittade inte ett smack förutom denna söta lilla kattunge. Bertil Helgesson var mäkta imponerad. Jag var mest glad, men det framgår väl redan…

Uppåkra 10 år

Hittade några diabilder som jag totalt glömt bort. Och noterade att det är 10 år sedan (i september) som prof Lars Larsson i Lund anordnade ett kick off-seminarium för Uppåkraprojektet på Backagården i Höör, norr om landsvägen. Det var omedelbart efter den första metalldetektorundersökningen och symposiedeltagarna fick sig en smärre chock av mängden och kvaliteten på de fynd som hade uppenbarat sig! Resten är historia… Här är några av bilderna jag knäppte!

Birgitta Hårdh, Lars Larsson, Bertil Helgesson, Jan Persson, Johan Callmer i Uppåkra.

Bertil Helgesson, Mats Widgren, Jes Martens, Nils Björhem, Margrethe Watt, Henrik Thrane vid Ravlunda kyrkogård.

Okänd, Joakim Thomasson, Birgit Arrhenius (rygg) Birgitta Hårdh, Ulf Näsman, Ole Stilborg, Johan Callmer (rygg) och Charlotte Fabech vid Ravlunda.

Seminariet resulterade snabbt i en bok (Centrala platser – centrala frågor, Lund 1998) som kom ut påföljande år. Den imponerande snabba och omfattande publiceringen har präglat projektet och borde fylla många med djupast inspiration. Årets undersökning är sponsrad och det förefalla finnas medel för fortsättning enligt Sydsvenskan.