Lördagmorgon och perfekt väder för promenad. Kastar en blick upp mot ett av sadeltornen. Allt som vanligt.... eller?
Nej, det var nåt konstigt. I gluggen satt nämligen den här fluffiga katten. Med skapligt bra koll på läget.
Det lilla kräket tog uppgiften på fullaste allvar. Slösade inte på blickarna åt mitt håll...
... men till slut kastade den en blick och undrade: "Vem katten glor du på...?" Då gick jag hem och bryggde min morgonkopp kaffe...
Söndagspromenaderna kräver ett mått av beslutsamhet. Jag drar på mig dunjackan. Och duvan burrar upp sin. Bomhålen i Visby ringmur hjälper till att hålla skydd mot kylan.
De kunde ha valt att spreja på ringmuren men höll sig till fängelsemuren. En konst i sig, och nån sorts respekt! Det ”traditionella” kulturarvet håller…
Visby var en framgångsrik stad när det begav sig och en stödjepunkt i Östersjön. Stadsmuren vittnar om att många ville lägga beslag på staden med dess rikedomar. Många kanske såg det som en baggatell att erövra staden. Men de starka fårtifikationerna fick nog de flesta att bli alldeles lammslagna, de tackade för sig, undvek på så sätt att få på pälsen och seglade istället hem igen. Bättre att tassa i ullstrumpor än att gå på glödande kål.
Visbys skyline domineras av ruinerade gavlar. Här är en av dessa, S:t Görans kyrkoruin, som ligger ett stycke norrut från ringmuren. Den är byggd på 1200-talet, och som sig bör hörde den samman med stadens hospital. Så var det väl alltid när Göran eller Jörgen är inblandad i en medeltida kontext. 300 m från S:t Görans ruin når man vår ”hemmaport”, S:t Göransporten. Den syns i mitten på bilden nedan. Coolt va!?
|
