Missgynnad huvuddel

Ibland faller sig saker och ting litet egendomligt. Så var det för några år sedan när jag var ute i skogen för att kolla platser för neotektoniska undersökningar. (Det kan du ju fundera ett slag på vad det handlar om!). Och där, i skogen, var det något som låg och rörde på sig uppe på en sten. Blev naturligtvis nyfiken i en strut, tittade närmare och fann – till min oförställda förvåning – att det rörde sig om huvuddelen av en ekoxe (Lucanus cervus). Det märkliga var att den fortfarande var i nåt sorts liv, den rörde på sig. Resten av skalbaggen hade väl en fågel (hackspett?) eller nåt annat kräk tryckt i sig till sen lunch. De här skalbaggarna kan bli bortemot 8 cm långa men lever trots det ett uppenbarligen hårt liv, trots sina gigantiska käkar. De senare använder hannarna i parningstider men storleken till trots gör de ingen direkt skada. Däremot honornas betydligt mindre lär kännas rejält… Ekoxen är utrotningshotad och klassas som ”missgynnad”. Och missgynnad är väl bara förnamnet på exemplaret på bilden ovan…

Flintglans

Kände plötsligt att jag starkt försummat alla ni tre medlidsamma människor som läser den här bloggen och som dessutom finner njutning av att se glansen från flintföremålens feta, brukspolerade yta. Håll till godo! Nu kanske ni rent av blir snälla till jul!! Marmorn och silvret är till er andra!

Ytligt om djupet

Om du ännu inte laddat upp med semesterlektyr kan jag rekommendera att ladda ner denna skrift (pdf, 9 MB). Den handlar om en utredning för slutförvar för använt kärnbränsle som jag jobbade med under några år. Där figurerar undertecknad med en metallsökare i högsta hugg, vilket känns särskilt rätt med tanke på den panik som ännu en gång pumpas upp kring kopplingen mellan internetinformation och plundring av fornlämningar. Ska vi kanske bygga ett 500 meter djupt slutförvar för all information om fornlämningar och bara släppa in experter för att ta del av informationen? Är allt annat ohyggligt farligt?

Rummel bland kummel

I ett tidigare inlägg tipsade jag om ”10 meter högre – Ett bygdespel från bronsålder”(!) i Blankaholm. Nu är det kört för alla som tänkt att få vara med om litet naturmystik och kärleksaffärer bland traktens rösen. Men vem vet, kanske blir det fler föreställningar nästa år? Eller det kanske blir nåt runt de 20 metrarna istället? Då skulle man kunna tänka sig en hårdkokt historia om en stentuff kvartssmed som har sig runt om på bygden?