A summarized Otto by Wordl

Till Wordl!

Del 6: Den sorgliga historien om Morren

De som färdades på landsvägen förbi Morrens backstuga gick ofta fram för att se på förfallet. Om Morren till äventyrs var hemma kom han utfarande med sin gamla bössa. De som inte kände till honom blev naturligtvis förfärade. Men det var inte så farligt. I bygden var det känt att bössan inte varit laddad på 50 år. Den nyfikne som såg närmare på muskedundret skulle ha sett att bössan var helt igenrostad. Nytta gjorde den trots allt, den höll folket borta från Morrens domäner – den nya hövdingen på kullen vid landsvägen.

Han tycks ha varit ensam i sin uppfattning om arvet. Han blev osams med prästen i Slöinge som vägrade att hjälpa honom med en överklagan. Det spända förhållandet till kyrkan kom till uttryck på andra sätt. Otto gick visserligen med på kyrkvägen bland folk, men höll sig alltid för sig själv. In i kyrkan gick han aldrig, bara fram till kyrkporten.

Hans något distanserade relation till kristendomen kom också uttryck i ett husförhör där prästen frågade Otto: – ”Nå, Otto, vad säger Herren om de 10 budorden?” Otto svarade: – ”Tja, vad ska han säj, han har ju själv gjort dom”.

När han inte fick hjälp av prästen med sina besvär vände han sig till länsmannen, sedan till kronofogden, landshövdingen och vidare ända upp till kungen. I yngre dagar gjorde han årligen vandringar till Stockholm med förhoppning att få audiens hos kung Oscar II. Vid ett tillfälle beviljades han företräde och Oscar II lyssnade tålmodigt på hans ärende och skickade sedan hem honom. På detta besök levde Morren högt i många år, men han lyckades aldrig få göra om den visiten. Någon gård fick han aldrig tillbaka.

Del 4: Levande minnen

Det här med ”Morren” och det ”moderna bruset” fanns kvar som ett litet irriterande frågetecken. Det var först flera år efter vi hade slutat gräva som gåtan fick sin förklaring. Av en händelse kom jag i samspråk med den en Slöingebo och passade på att fråga om hon visste något om ”Morre” och ”Morrebäcken”. ”Jo, de gamla kunde berätta att det ska ha bott nån däruppe på backen där ni grävde som kallades Morre eller Morren”. ”Å tusan, men vad var personens riktiga namn?”, undrade jag. ”Jo, jag tror att hans efternamn var franskt och att det uttalades ”Mårå” eller nåt sånt”, fick jag till svar. Mystiken tätnade. Hur kunde det hänga ihop?

Väl hemma i Göteborg gjorde jag ett försök att spåra om man kunde hitta någon koppling mellan ett släktnamn ”Mårå” och Slöinge. Jag hoppades på släktforskarna och deras internetnärvaro kunde vara till hjälp. Problemet var bara hur namnet skulle stavas. Eftersom min sageskvinna trott att det var ett franskt namn så gissade jag på en fransk stavning: ”Moreau”. Och ganska snart fick jag en fullträff! Visst kunde släktnamnet knytas till Slöinge!

En hemsida kunde meddela att Moreausläkten var grundligen utredd av en landskronabo med efternamnet Morén. Månne en försvenskad version av Moreau..? Hade jag äntligen kommit rätt? Jodå, ett telefonsamtal och brevkorrespondens resulterade i en både fascinerande och tragisk berättelse om en av små människorna i 1800- och det tidiga 1900-talets Sverige. Tack vare släktforskaren Åke Morén befolkades grävplatsen i Slöinge av en historisk person som – i likhet med sina föregångare – gjorde sitt för att sätta sin prägel på trakten runt Slöinge:  Säg hej till Otto Moreau!

Del 3: Modernt brus

Under de år vi grävde vid Morrebäcken fann vi mängder av föremål som brukligt är på fornlämningar. Det var grejer som tappats, deponerats eller slängts under den tid som hövdingagården var bebodd. Men det fanns också små fragment av föremål som var betydligt yngre: fönsterglas, porslin, tegel m.m. Sådant som vi arkeologer kallar ”recent” eller ”nytt tjafs” och som vi kastar tillbaka till naturen. Var de där sakerna kom ifrån blev jag aldrig riktigt klok på. Någon draghjälp gav inte de äldre kartorna heller. Ingenstans fanns några utritade gårdar, torp eller backstugor.

Frågetecknen blev än mer påträngande när vi ett år började hitta brända husrester, av allt att döma från 1800-talet eller tidigt 1900-tal. Det skulle snart visa sig att det ”moderna bruset” i marken hade sin speciella historia…

Del 2: Den arkeologiska berättelsen

En del arkeologiska fyndplatser är litet utöver det vanliga. Den som Dennis fann utanför Slöinge i Halland, ligger på en liten kulle intill landsvägen, i en lerig åker. Där, och en 30 cm under markytan, finns spår efter en hövdings stora gård. En stormansfamilj med hushåll slog sig ner här runt år 400 e Kr och styrde härifrån över en bygd i nära 600 år. Fram till vikingatidens slut, då nya herravälden gjorde sig påminda. Under samma tid – 400 till 1000 e Kr kollapsade de sista resterna av romarriket, hunnerna härjade, frankerna och deras arvingar härskade i Väst- och Sydeuropa, kristendomen stärkte sin ställning i det som vi idag kallar Europa och den nya läran sipprade under århundradena in i tankevärlden även långt upp i norr.

Vi grävde i Slöinge under åren 1992-1995 fram grunden till en stor gård som en gång bestod av 250 kvm stora ceremoniella hus (hallar), spår efter guld- och silversmide, avancerat glas- och textilhantverk. En sorts offerbleck av guld visar på religionens betydelse i dessa rika miljöer. Många av de föremål som vi sållade fram är importföremål och kommer från både syd- och västeuropa. Fynden och husgrunderna är typiska för norra Europas aristokrati under yngre järnålderns (AD 400 – 1000), avfall från tillverkning av dyrbara hantverksföremål, importföremål, stora byggnader etc.

Under 600 år varade platsens storhetstid. Men så packade storgårdens innevånare ihop sitt pick och pack och flyttade. Ett nytt sätt att organisera maktutövningen infördes i Sydskandinavien. Sedan föll den i glömska. Så pass bortglömd att ingen vet vad bygdens folk kallade gården. Och idag finns inget på ytan som påminner om Slöingeboplatsen och dess storhetstid. Den hade bokstavligt talat helt raderats ut från historien. Med undantag av de slumrande arkeologiska spåren som Dennis väckte till liv…

Del 1: Återfunna historier

Vi stod där uppe på den lilla höjden med en strålande utsikt över åkrar och vattendrag. Ett stycke typiskt kustnära Halland, en jordbruksbygd omringad av ganska höga, skogsbevuxna höjder. Det var vår och leran smetade med glädje fast under stövlarna. Lärksång blandades med bruset från bilarna som susade fram på landsvägen intill. Det var Dennis som tagit med mig hit. Han hade bara ett par månader tidigare hittat en del arkeologiska fynd ute på åkern som, milt uttryckt, var ganska intressanta. Men stället där vi stod hade inget namn. Så jag frågade Dennis om det fanns något lokalt namn, exempelvis vad den lilla bäcken hette, som ringlade fram strax nedanför höjden vi stod på. Nja, han hade hört att någon hade kallat den för Morrebäcken eller nåt sånt, men helt säker var han inte. Jaha, tänkte jag, ännu en anonym, arkeologisk grävplats som vi själva fick hitta på ett namn till. Då förstod jag inte ännu att namnet Morrebäcken i sig rymde en egen säregen historia, minst lika spännande som den arkeologiska berättelsen om platsen.

Egentligen var platsens anonymitet ganska märklig. Allt tydde trots allt på att det funnits något av en liten ”huvudstad” på kullen. Saken var den att Dennis hade tidigare på året hittat glaspärlor, pärltillverkningsavfall och ett guldbleck (guldgubbe) och litet annat. Saker som lät oss ana att det var en järnålderaristokrati som hållit till här. Och det i bortemot 600 år! Tjugo generationer, utan att lämna annat efter sig än litet avfall! Inget syntes av gården längre. Inga ståtliga gravhögar, inga gravfält eller ens något gammalt ortnamn som antydde att platsen en gång fungerat som ett nav för ett område strax söder om Falkenberg.

Den dag då Dennis hittade de första spåren efter hövdingagården påbörjade den sin identitetsresa. Från att vara en icke-plats, ett stycke anonym produktionsyta för grisfoder, vilket det finns gott om utmed Hallands kustslätt, till att bli ett hövdingasäte som var bebott från tiden 400 till 1000 efter Kristus. Men tiden skulle utvisa att det fanns fler bortglömda historier om den här leriga åkerplätten i Slöinge, utanför Falkenberg i Halland. Historier som så småningom gav platsens identitet flera bottnar.