Del 2: Den arkeologiska berättelsen

En del arkeologiska fyndplatser är litet utöver det vanliga. Den som Dennis fann utanför Slöinge i Halland, ligger på en liten kulle intill landsvägen, i en lerig åker. Där, och en 30 cm under markytan, finns spår efter en hövdings stora gård. En stormansfamilj med hushåll slog sig ner här runt år 400 e Kr och styrde härifrån över en bygd i nära 600 år. Fram till vikingatidens slut, då nya herravälden gjorde sig påminda. Under samma tid – 400 till 1000 e Kr kollapsade de sista resterna av romarriket, hunnerna härjade, frankerna och deras arvingar härskade i Väst- och Sydeuropa, kristendomen stärkte sin ställning i det som vi idag kallar Europa och den nya läran sipprade under århundradena in i tankevärlden även långt upp i norr.

Vi grävde i Slöinge under åren 1992-1995 fram grunden till en stor gård som en gång bestod av 250 kvm stora ceremoniella hus (hallar), spår efter guld- och silversmide, avancerat glas- och textilhantverk. En sorts offerbleck av guld visar på religionens betydelse i dessa rika miljöer. Många av de föremål som vi sållade fram är importföremål och kommer från både syd- och västeuropa. Fynden och husgrunderna är typiska för norra Europas aristokrati under yngre järnålderns (AD 400 – 1000), avfall från tillverkning av dyrbara hantverksföremål, importföremål, stora byggnader etc.

Under 600 år varade platsens storhetstid. Men så packade storgårdens innevånare ihop sitt pick och pack och flyttade. Ett nytt sätt att organisera maktutövningen infördes i Sydskandinavien. Sedan föll den i glömska. Så pass bortglömd att ingen vet vad bygdens folk kallade gården. Och idag finns inget på ytan som påminner om Slöingeboplatsen och dess storhetstid. Den hade bokstavligt talat helt raderats ut från historien. Med undantag av de slumrande arkeologiska spåren som Dennis väckte till liv…

Del 1: Återfunna historier

Vi stod där uppe på den lilla höjden med en strålande utsikt över åkrar och vattendrag. Ett stycke typiskt kustnära Halland, en jordbruksbygd omringad av ganska höga, skogsbevuxna höjder. Det var vår och leran smetade med glädje fast under stövlarna. Lärksång blandades med bruset från bilarna som susade fram på landsvägen intill. Det var Dennis som tagit med mig hit. Han hade bara ett par månader tidigare hittat en del arkeologiska fynd ute på åkern som, milt uttryckt, var ganska intressanta. Men stället där vi stod hade inget namn. Så jag frågade Dennis om det fanns något lokalt namn, exempelvis vad den lilla bäcken hette, som ringlade fram strax nedanför höjden vi stod på. Nja, han hade hört att någon hade kallat den för Morrebäcken eller nåt sånt, men helt säker var han inte. Jaha, tänkte jag, ännu en anonym, arkeologisk grävplats som vi själva fick hitta på ett namn till. Då förstod jag inte ännu att namnet Morrebäcken i sig rymde en egen säregen historia, minst lika spännande som den arkeologiska berättelsen om platsen.

Egentligen var platsens anonymitet ganska märklig. Allt tydde trots allt på att det funnits något av en liten ”huvudstad” på kullen. Saken var den att Dennis hade tidigare på året hittat glaspärlor, pärltillverkningsavfall och ett guldbleck (guldgubbe) och litet annat. Saker som lät oss ana att det var en järnålderaristokrati som hållit till här. Och det i bortemot 600 år! Tjugo generationer, utan att lämna annat efter sig än litet avfall! Inget syntes av gården längre. Inga ståtliga gravhögar, inga gravfält eller ens något gammalt ortnamn som antydde att platsen en gång fungerat som ett nav för ett område strax söder om Falkenberg.

Den dag då Dennis hittade de första spåren efter hövdingagården påbörjade den sin identitetsresa. Från att vara en icke-plats, ett stycke anonym produktionsyta för grisfoder, vilket det finns gott om utmed Hallands kustslätt, till att bli ett hövdingasäte som var bebott från tiden 400 till 1000 efter Kristus. Men tiden skulle utvisa att det fanns fler bortglömda historier om den här leriga åkerplätten i Slöinge, utanför Falkenberg i Halland. Historier som så småningom gav platsens identitet flera bottnar.

Skulle kunna blitt…

I föregående inlägg påpekade Gert Franzén i en kommentar att kopparplåtarna till Frihetsgudinnan i New York är gjorda i samma teknik som guldgubbar, så kallad repoussé. Med litet kontrafaktisk historieskrivning, där guldgubbarna inte gick ur modet, utan spred sig och tog världen med storm, så kanske vi hade fått en guldgubbe av det slag som ses här intill! I vart fall enligt Gert!

Och de som jobbade på Frihetsgudinnan hade sluppit att mynta detta kända lilla poem:

”Snabbt blir man så ruskigt blassé,
på denna jämrans repoussé”.

Det ÄR kul med guldsmycken

De flesta tycker att det kan vara kul att se glittriga guldsmycken och maffiga svärd – det krävs inte mycket övertalning för att få folk att uppskatta den delen av arkeologi.

skriver Ting & Tankar-Åsa.

Skönt att höra att man tillhör en majoritetsgrupp, dvs såna som gillar fina saker istället för…, tja, många saker! Kan förstå att entusiasmen över sten- och benflisorna sjunker i takt med att högtrycket stiger. OK, Åsa, jag piggar upp med några frankiska kort istället. Fyndade i Halland. Rå-kult. Massor av symbolik. Tre nästan likadana. Hur de tillverkades råder olika uppfattningar om. Gert Franzén har trovärdigt utmanat den förhärskande idén om att guldgubbar skulle ha varit ”stämplade” med en patris. Läs mer om hur repoussé-tekniken fungerar på Gerts hemsida. Guldgubbarna är väldigt lika varandra, men nästan aldrig identiska.  Det är väl samma sak med sten- och benflisor….