Vilken typ är du?

Antonia gick nyligen i clinch med 40 stycken niondeklassare. Med dödsförakt tog hon sig för att förklara nöjet och nyttan med Fornsök. Vilket är lika lätt som att odla gurka i Atacamaöknen. Antonia var ute två år för sent. Eller 5 år för tidigt. Det är nämligen så att ungdomar i åldern 13 till 18 år har en osynlig skylt i ett snöre runt halsen. Skylten är svår att få en skymt av men jag råkar veta att på skylten står det: ”STÄNGT PÅ GRUND AV OMBYGGNAD”. Det är bara att gilla läget.

Uppmuntrad av Antonias erfarenheter har Archasa nu presenterat sin sedan länge emotsedda åhörar-typologi. Ett spännande resultat av Archasas djupstudier av den sortens publik som dras till arkeologiska evenemang. Jag måste säga att vi nu äntligen kan få ta del av en heltäckande och samtidigt nyanserad bild av arkeologins publik.

Men det riktigt intressanta är hur vi arkeologer ser på oss själva i situationer när vi möter en IRL-publik. Den frågan väcktes och belyses i kommentarerna till Archasas inlägg:

”Den artiga” – som försöker svara att besökarens nämnda påstående inte är riktigt rätt men att man kan ju aldrig veta.
”Den irriterade” – som har fått svara på gubbarnas och forndårarnas frågor några gånger för mycket och som tycker besökare borde lära sig veta hut och lyssna på informationen.
”Den pedagogiska” – som skickar ut frågor till besökarna att tänka ut svaren på och som vill skapa extra engagemang.
”Den aningslöse” som tillbringar 32 minuter av visningen med en detaljerad redovisning av forskningsfrågor och kuriosakunskap som är totalt ointressant för besökaren.
”Den smålata guiden” som ber besökarna googla lite och höra av sig till museet om de ville vet något mer.

Jag vill passa på att peka på ytterligare två grupper som nog hör till kategorin ”Aningslösa”:

”Den rapporterande guiden” som disponerar sin framställning i enlighet med en normaltråkig utgrävningsrapport, späckad med passivum (”man”, ”påträffades”), drar sig inte för att leverera en seg drapa om ”fornlämningsmiljön”, rabblar glatt upp RAÄ-nummer, tröskar igenom förundersökningsresultaten, vad de hittat och vad de hoppas på att hitta på aktuell utgrävning, toppat med förhoppningar om att analysresultaten nog ska räta ut alla frågetecken. ”Den rapporterande guiden” är i första hand osäker, men kan lida av brist på både humor och självdistans. Typen är inte ovanlig bland uppdragsarkeologer. Finns även bland fältarkeolog-wannabies.

”Den religiöse guiden” som tycker arkeologi är det viktigaste som finns och identifierar sig fullständigt med ämnet. Drar sig inte för att dra på sig en dräkt av ett säckvävsliknande tyg  som ska föreställa någon sorts förhistorisk kostymering. Ofta man, har skägg och är litet mullig och tror sig se ut som en viking. ”Den religiöse guidens” presentationer erinrar starkt om en predikan. Patologiskt befriad från humor och självdistans.

Finns det fler kategorier, månntro!?

——————————————————————————-

Uppdatering 2008-12-01:

“Den store upptäckaren” som föredrar att guida för media men även för andra. Han, det är alltid en han, hittar endast helt unika fynd som också på något sätt är superlativa: framförallt störst och äldst. (Tack David)
Här kan man kanske tillägga att aktuell arkeolog-typ i tid och otid använder begreppet ”unik”. Är denne riktigt i gasen kan det komma ut saker som ”det unikaste som någonsin hittats”.

“Den ungdomligt humoristiska guiden med grått hår” som inte drar sig för att få in skämt om mobbade harar på en rundvandring i skog och mark, en tur som syftar till att lära deltagarna att läsa landskap. (Tack Tanja). Denna typ är +50, har släppt alla krav på att framstå som akademisk stjärna, har en stillsam självdistans (cool) och har stor kunskap om ämnet. Men mest kunskap om människor. Pedagogen med stort P!