Del 1: Återfunna historier

Vi stod där uppe på den lilla höjden med en strålande utsikt över åkrar och vattendrag. Ett stycke typiskt kustnära Halland, en jordbruksbygd omringad av ganska höga, skogsbevuxna höjder. Det var vår och leran smetade med glädje fast under stövlarna. Lärksång blandades med bruset från bilarna som susade fram på landsvägen intill. Det var Dennis som tagit med mig hit. Han hade bara ett par månader tidigare hittat en del arkeologiska fynd ute på åkern som, milt uttryckt, var ganska intressanta. Men stället där vi stod hade inget namn. Så jag frågade Dennis om det fanns något lokalt namn, exempelvis vad den lilla bäcken hette, som ringlade fram strax nedanför höjden vi stod på. Nja, han hade hört att någon hade kallat den för Morrebäcken eller nåt sånt, men helt säker var han inte. Jaha, tänkte jag, ännu en anonym, arkeologisk grävplats som vi själva fick hitta på ett namn till. Då förstod jag inte ännu att namnet Morrebäcken i sig rymde en egen säregen historia, minst lika spännande som den arkeologiska berättelsen om platsen.

Egentligen var platsens anonymitet ganska märklig. Allt tydde trots allt på att det funnits något av en liten ”huvudstad” på kullen. Saken var den att Dennis hade tidigare på året hittat glaspärlor, pärltillverkningsavfall och ett guldbleck (guldgubbe) och litet annat. Saker som lät oss ana att det var en järnålderaristokrati som hållit till här. Och det i bortemot 600 år! Tjugo generationer, utan att lämna annat efter sig än litet avfall! Inget syntes av gården längre. Inga ståtliga gravhögar, inga gravfält eller ens något gammalt ortnamn som antydde att platsen en gång fungerat som ett nav för ett område strax söder om Falkenberg.

Den dag då Dennis hittade de första spåren efter hövdingagården påbörjade den sin identitetsresa. Från att vara en icke-plats, ett stycke anonym produktionsyta för grisfoder, vilket det finns gott om utmed Hallands kustslätt, till att bli ett hövdingasäte som var bebott från tiden 400 till 1000 efter Kristus. Men tiden skulle utvisa att det fanns fler bortglömda historier om den här leriga åkerplätten i Slöinge, utanför Falkenberg i Halland. Historier som så småningom gav platsens identitet flera bottnar.

Berättelsen om Otto Moreau börjar här!

Ständigt denna domarring

Hur man än vrider och vänder så kommer jag ständigt tillbaka till världens största domarring i Slaka – raä 69:1. När jag var en liten pilt brukades åkern där domarringen ligger. Men sedan några år ligger åkern i träda och 1995 ryckte Slaka hembygdsförening ut för att få stil på fornisen ifråga. Med hjälp av en John Deere 1640 och stadiga händer och ryggar åkte odlingssten och sly bort. Då trädde domarringen fram i all sin prakt. Står vi inte inför ett monument som borde kvala in som Fjärde storstadsregionens första världsarv?

Domarringen är synlig i Google Earth… och i Eniro! (Tack till Gert Franzén för Eniro-tipset!)