A summarized Otto by Wordl

Till Wordl!

Del 9: Morrens sorti

Foto: Lars Lundqvist

När Otto Moreau dog år 1923 bodde han på fattighuset i Slöinge, 80 år gammal. Där hamnade han knappast frivilligt. Det berättas att han en dag blev så pass sjuk att man förbarmade sig över honom och skjutsade in honom till lasarettet i Falkenberg. När han var väck från rucklet vid Bergagård passade man på att  bränna ner det. Det kan nog mycket väl stämma. Jag är säker på att de brända föremål vi fann när vi grävde på hövdingasätet var spår efter just den branden. Likaså minner säkert det gamla äppelträdet på impedimentet om Morrens tid på hövdingasätet.

—————————————————————–

Den här berättelsen handlar om två vitt skilda epoker men om en och samma plats. Kan dessa berättelser bli mer olika? Knappast. Men samtidigt finns något som förenar. De första som tog platsen i besittning var hövdingar under en tid när Frankerriket hade stort inflytande på kontinenten. Inspirerade av detta var kom medlemmar av en krigarkast och gjorde lerkullen utanför Slöinge till en liten centralort för en trakt i mellersta Halland, en funktion den hade under några hundra år, innan den övergavs och blev ett anonym markstycke. Långt senare bosatte sig en man med franskt namn på samma plats. Han gjorde sitt yttersta för att skapa en sig position i bygden. Men han blev aldrig lika framgångsrik som sina föregångare.

Jag tycker Åke Morén, som forskat kring sin farfars bror, sammanfattar Morren ganska bra:

”Otto hade en livlig fantasi men var nog också en mycket ensam person. Han var annorlunda och därför blev han också ihågkommen”.

I det avseende var han en vinnare, han blev ihågkommen. Det blev inte hövdingarna som bodde i Slöinge för över 1000 år sedan. De fick lyftas fram ur glömskans leriga mylla med hjälp av fot, öga, spade, såll och arkeologtungor.

Källor
Berättelsen grundar sig på mina erfarenheter från de arkeologiska utgrävningarna i Slöinge 1992-1995, 2000 samt uppgifter från framförallt släktforskaren Åke Morén. Morén har i sin tur fått information från en släktforskarkollega i Nils Stenström, Hallands geneologiska förening och Johan Lundskog i Borås, uppvuxen i Slöinge (f 1880) och hans bok ”Den gamla kyrkstigen”, utgiven 1944.

Del 6: Den sorgliga historien om Morren

De som färdades på landsvägen förbi Morrens backstuga gick ofta fram för att se på förfallet. Om Morren till äventyrs var hemma kom han utfarande med sin gamla bössa. De som inte kände till honom blev naturligtvis förfärade. Men det var inte så farligt. I bygden var det känt att bössan inte varit laddad på 50 år. Den nyfikne som såg närmare på muskedundret skulle ha sett att bössan var helt igenrostad. Nytta gjorde den trots allt, den höll folket borta från Morrens domäner – den nya hövdingen på kullen vid landsvägen.

Han tycks ha varit ensam i sin uppfattning om arvet. Han blev osams med prästen i Slöinge som vägrade att hjälpa honom med en överklagan. Det spända förhållandet till kyrkan kom till uttryck på andra sätt. Otto gick visserligen med på kyrkvägen bland folk, men höll sig alltid för sig själv. In i kyrkan gick han aldrig, bara fram till kyrkporten.

Hans något distanserade relation till kristendomen kom också uttryck i ett husförhör där prästen frågade Otto: – ”Nå, Otto, vad säger Herren om de 10 budorden?” Otto svarade: – ”Tja, vad ska han säj, han har ju själv gjort dom”.

När han inte fick hjälp av prästen med sina besvär vände han sig till länsmannen, sedan till kronofogden, landshövdingen och vidare ända upp till kungen. I yngre dagar gjorde han årligen vandringar till Stockholm med förhoppning att få audiens hos kung Oscar II. Vid ett tillfälle beviljades han företräde och Oscar II lyssnade tålmodigt på hans ärende och skickade sedan hem honom. På detta besök levde Morren högt i många år, men han lyckades aldrig få göra om den visiten. Någon gård fick han aldrig tillbaka.

Del 1: Återfunna historier

Vi stod där uppe på den lilla höjden med en strålande utsikt över åkrar och vattendrag. Ett stycke typiskt kustnära Halland, en jordbruksbygd omringad av ganska höga, skogsbevuxna höjder. Det var vår och leran smetade med glädje fast under stövlarna. Lärksång blandades med bruset från bilarna som susade fram på landsvägen intill. Det var Dennis som tagit med mig hit. Han hade bara ett par månader tidigare hittat en del arkeologiska fynd ute på åkern som, milt uttryckt, var ganska intressanta. Men stället där vi stod hade inget namn. Så jag frågade Dennis om det fanns något lokalt namn, exempelvis vad den lilla bäcken hette, som ringlade fram strax nedanför höjden vi stod på. Nja, han hade hört att någon hade kallat den för Morrebäcken eller nåt sånt, men helt säker var han inte. Jaha, tänkte jag, ännu en anonym, arkeologisk grävplats som vi själva fick hitta på ett namn till. Då förstod jag inte ännu att namnet Morrebäcken i sig rymde en egen säregen historia, minst lika spännande som den arkeologiska berättelsen om platsen.

Egentligen var platsens anonymitet ganska märklig. Allt tydde trots allt på att det funnits något av en liten ”huvudstad” på kullen. Saken var den att Dennis hade tidigare på året hittat glaspärlor, pärltillverkningsavfall och ett guldbleck (guldgubbe) och litet annat. Saker som lät oss ana att det var en järnålderaristokrati som hållit till här. Och det i bortemot 600 år! Tjugo generationer, utan att lämna annat efter sig än litet avfall! Inget syntes av gården längre. Inga ståtliga gravhögar, inga gravfält eller ens något gammalt ortnamn som antydde att platsen en gång fungerat som ett nav för ett område strax söder om Falkenberg.

Den dag då Dennis hittade de första spåren efter hövdingagården påbörjade den sin identitetsresa. Från att vara en icke-plats, ett stycke anonym produktionsyta för grisfoder, vilket det finns gott om utmed Hallands kustslätt, till att bli ett hövdingasäte som var bebott från tiden 400 till 1000 efter Kristus. Men tiden skulle utvisa att det fanns fler bortglömda historier om den här leriga åkerplätten i Slöinge, utanför Falkenberg i Halland. Historier som så småningom gav platsens identitet flera bottnar.

Glömt och oglömt: en följetong

Varje tidning med självaktning har en sommarföljetong. Självaktningen kräver att jag också ha en. Litet då och då har jag skrivit på en story som berör en arkeologisk grävplats – Slöingeboplatsen. Där grävde vi under åren 1992-1995 på en storgård från yngre järnålder. En av de intressanta sakerna med Slöingeboplatsen var att det finns inget som ens antydde att det skulle finnas en boplats. Och ännu mindre en boplats med den digniteten. Inga ortnamn, inga svulstiga fornlämningar, ingenting. Boplatsen var helt utraderad ur historien – bara arkeologin kunde lyfta fram den ur glömskans dunkla tillvaro. Där fanns fullt med fina arkeologiska föremål: glas, guld, silver, hallar, you name it. Men det fanns ytterligare en berättelse om platsen, som var nästan lika bortglömd som pamparna som bodde där för 1000 – 1500 år sedan.

Det ÄR kul med guldsmycken

De flesta tycker att det kan vara kul att se glittriga guldsmycken och maffiga svärd – det krävs inte mycket övertalning för att få folk att uppskatta den delen av arkeologi.

skriver Ting & Tankar-Åsa.

Skönt att höra att man tillhör en majoritetsgrupp, dvs såna som gillar fina saker istället för…, tja, många saker! Kan förstå att entusiasmen över sten- och benflisorna sjunker i takt med att högtrycket stiger. OK, Åsa, jag piggar upp med några frankiska kort istället. Fyndade i Halland. Rå-kult. Massor av symbolik. Tre nästan likadana. Hur de tillverkades råder olika uppfattningar om. Gert Franzén har trovärdigt utmanat den förhärskande idén om att guldgubbar skulle ha varit ”stämplade” med en patris. Läs mer om hur repoussé-tekniken fungerar på Gerts hemsida. Guldgubbarna är väldigt lika varandra, men nästan aldrig identiska.  Det är väl samma sak med sten- och benflisor….