En del av er har kanske undrat litet över den brutalitet som framskymtade i den serie som Lennart Lundborg tecknade år 1958 och som jag visat här under december (tack Lennart). Det var just det här med dynamiten, varför förknippade Lennart den med arkeologiska utgrävningar? Jag fick ett brev från Lennart som skriver som följer:
Det gick ju litet brutalare till på de arkeologiska undersökningarna på fototornets tid. Vi sprängde stubbar för att fotografierna skulle bli bättre. För arbetarna blev detta ett avbrott i det monotona grävandet – hela gravfält skulle ju friläggas innan vi öppnade ”fyndgömmorna”. ”Dynamiten” skulle jag idag emellertid inte rekommendera.”
Så vitt jag vet är dynamitanvändningen inom arkeologin ganska ovanlig nuförtiden… även om jag måste erkänna att jag vid några tillfällen gärna hade rivit av ett par rejäla salvor. Lennart vittnar också om att den fältarkeologiska foto-estetiken frodades redan på 1950-talet. Vad gör man inte för en fin bild på sina mörkfärgningar, träpinnar och framrensade stenar? Kanske någon är sugen att testa dynamit för att få en riktigt fin bild nästa gång det är dags!?
De av er som orkat läsa den här bloggen kanske minns Lennart Lundborgs tecknade serie från Grävsvinet 1959. Den handlar om arkeologen som hittar en guldgubbe och som återkommen till huvudstaden belönas med en medalj av kungen. Har du inte läst den eller vill fräscha upp minnet: kolla 
