Röse och ris

Här är ännu en stenbunke som ligger och skräpar i en ekbacke hemmavid. Denna gång ett röse, ganska fint… Det är bara att de här låga rösena gör sig ju inte så bra på bild, men vem bryr sig!?

Hällristningsfrottage

Fick plötsligt lust att släppa ur mig litet rapportprosa: ” I trädgårdens sydvästra hörn påträffades två hällristningar hängandes på en tvättlina. Ristningarna är anbragta på frotté och utförda i två skilda färger. Intill ristningsytan finns en aktivitetsyta i form av en blomrabatt, för tillfället täckt av kogödsel. Lämningarna (ristningsfigurerna) har dokumenterats med kamera. Enligt en liten tygetikett anbragt å ristningsmediet, kan ristningarna knytas till Pelle Vävare och en bronsålderssnubbe, där den senares namn inte är närmare känt. Markägaren hävdar att ristningarna kommit i familjens ägo genom gåvor i samband med föredrag hållna på Västergötlands Museum i Skara”.

1984 #4

Våren 1984 var på sina håll en upprepning av läget i Flandern 70 år tidigare. Möjligen med ett mindre inslag av artilleri, men minst lika lerigt. Här vid Trelleborg hade vi dessutom det tvivelaktiga nöjet att baxa våra grejer 400 meter uppför en backe, till grävplatsen som låg långt bort, där horisonten mötte den grådaskiga himlen.

Där stretade vi med skottkärror, lera som flöt stilla nedför sluttningarna. Men det brydde sig inte kornet om, det vajade oberört och majestätiskt i den skånska snålblåsten. Aldrig mer.

1984 #3

Mitt första ”riktiga” jobb som arkeolog var litet chockartat. Efter att i veckovis stått och petat i kvadratmeterrutor på universitetet befann jag mig plötsligt i de långa och breda schaktens arkeologi – en helt ny upplevelse. Ibland var inte schakten bara breda utan rejält djupa. Som på den här sällsynt söliga och leriga bronsåldersboplatsen utanför Trelleborg.

När det var som jäkligast kunde arkeologerna ta sig för en del skämtsamma upptåg. Bilden ovan visar ett av dessa tillfällen där två av amanuenserna gömt sig för grävledaren som springer runt som en skållad råtta för att leta rätt på dem.

Nämnas kan att hackbord kallades av en del grävningsledare för ”snackebord”. På grund av att det snackades för mycket…

Mr Bronze Age

Det är nog en del som märkt att jag ägnat en hel del uppmärksamhet åt Lennart Lundborg. Och nu är det dags igen. 35 år efter del 1 kommer nu del 2 av ”Undersökningar av bronsåldershögar och bronsåldersgravar i södra Halland”. I den fångar Lennart upp resultaten av utgrävningar som utförts under åren 1971 – 2001. Ett 50 tal-gravar behandlas, alla i Halmstad och Laholms kommuner med undantag av en i Hylte kommun.

Bland annat kan man läsa om ”Ivars kulle” som RAÄ:s fornminnesinventerare ifrågasatte om det verkligen var en fornlämning. En provundersökning resulterade i ett antal gravar, bland annat en förmultnad ekkistegrav och högen var en skapligt stor sådan, 40 meter i diameter och 5 m hög. Slutligen kan nämna författarens intresse för biografi som tar sig uttryck i korta beskrivningar av de inblandade arkeologernas gärningar. Eller som Lennart själv formulerar det:

”Vid de arkeologiska undersökningarna spelar individens kunskaper och iakttagelseförmåga en stor roll i skapandet, vilket framgår när man läser de olika grävningsrapporterna och publikationerna. Biografisk information kan vara värdefull vid våra tolkningar av det som rapporteras.”

(Boken är utgiven av Hallands länsmuseer, Halmstad 2007)

Rummel bland kummel

I ett tidigare inlägg tipsade jag om ”10 meter högre – Ett bygdespel från bronsålder”(!) i Blankaholm. Nu är det kört för alla som tänkt att få vara med om litet naturmystik och kärleksaffärer bland traktens rösen. Men vem vet, kanske blir det fler föreställningar nästa år? Eller det kanske blir nåt runt de 20 metrarna istället? Då skulle man kunna tänka sig en hårdkokt historia om en stentuff kvartssmed som har sig runt om på bygden?