Del 8: Beckhättan på

När Otto gick på friarstråt lät man honom hållas. Han accepterades som en del av samhället, låt vara att han befann sig i dess yttersta utkant. Man lyssnade på honom, jäklades ibland med honom men. som sagt, Morren var Morren. höll masken. Värre kunde det vara med skolbarnen. Det hände att när Otto kom gående förbi skolan och barnen var ute på rast sjöng så stämde de grymma små liven upp i en nidvisa:

Otto Moreau
Hoppa på tå
Med sin stora beckhätta på.

Det här med beckhätta kräver sin förklaring. Om ett barn på den här tiden hade skorv tog man till ett sällsynt grym åtgärd. Man tog nämligen en skinnhätta som invändigt smordes in med beck. Hättan trycktes fast på hårbotten. När becket torkat ställde man barnet på en stol. Hättan fästes i ett rep i taket och barnet fick hoppa ner från stolen. Håret och skorven slets då bort från huvudet. Proceduren måste måste ha varit utomordentligt plågsamt för det stackars barnet. (Kanske utsattes Otto för just en sådan behandling i sin barndom. Sådan tortyr kan nog få en och en annan att bli litet konstig..).

När Morren blev retad, som när man hånade hans milt sagt originella huvudbonad, svingade han sin ”spira” omkring sig. Gud nåde den som då kom i vägen! Just Morrens mössa – ”beckhättan” – är en historia i sig. Den var nämligen gjord av hundskinn. På en av de gårdar som Morren regelbundet besökte, hade han vunnit en hunds tillgivenhet, en hund som aldrig skällde när han kom. När hunden så småningom dog, fick Morren hundens skinn som han lät en skomakare sy en mössa av. Mössan doppades i beck för att bli vattentät.

Berättelsen om Otto Moreau börjar här!