Kan man sich fragen.

Ja, vad är nu det här? Ett metallsökarfynd från Västergötland (nej, platsen finns INTE i Fornsök och det finns länsstyrelsetillstånd) som jag inte sett maken till. Nytt kan jag tro, men ibland blir man ju överraskad…

(För er yngre kanske jag ska påpeka att frågan gäller saken till höger om den runda koppargrejen. Ni som aldrig har hållit i en 2-öring göre sig icke besvär!)

Uppdatererad 25/7: “Baksidan”

Grabbarna i huset bredvid stannade till utanför mitt hemmakontorsfönster och visade att de vet hur ett spö ska svingas. Det är drag i grabbarna i Hovetorp, de löper linan ut och stannar inte vid tafs! Skulle man kunna tänkas ha sagt i Göteborg.

Tänk dig formeln antal fynd X kvalitet / yta x resurser så hamnar Hebergsgrävningen garanterat på en topp-tre lista, avseende most bang for the bucks. Jag har tidigare skrivit en del om Hebergstrakten här på arkland.

Rapporten kan du ladda ner här (pdf, 1,75 MB)!

Kulturmiljö Halland har varit vänliga att framställa rapporten, vilket härmed tackas och bugas för!

Till Wordl!

Foto: Lars Lundqvist

När Otto Moreau dog år 1923 bodde han på fattighuset i Slöinge, 80 år gammal. Där hamnade han knappast frivilligt. Det berättas att han en dag blev så pass sjuk att man förbarmade sig över honom och skjutsade in honom till lasarettet i Falkenberg. När han var väck från rucklet vid Bergagård passade man på att  bränna ner det. Det kan nog mycket väl stämma. Jag är säker på att de brända föremål vi fann när vi grävde på hövdingasätet var spår efter just den branden. Likaså minner säkert det gamla äppelträdet på impedimentet om Morrens tid på hövdingasätet.

—————————————————————–

Den här berättelsen handlar om två vitt skilda epoker men om en och samma plats. Kan dessa berättelser bli mer olika? Knappast. Men samtidigt finns något som förenar. De första som tog platsen i besittning var hövdingar under en tid när Frankerriket hade stort inflytande på kontinenten. Inspirerade av detta var kom medlemmar av en krigarkast och gjorde lerkullen utanför Slöinge till en liten centralort för en trakt i mellersta Halland, en funktion den hade under några hundra år, innan den övergavs och blev ett anonym markstycke. Långt senare bosatte sig en man med franskt namn på samma plats. Han gjorde sitt yttersta för att skapa en sig position i bygden. Men han blev aldrig lika framgångsrik som sina föregångare.

Jag tycker Åke Morén, som forskat kring sin farfars bror, sammanfattar Morren ganska bra:

”Otto hade en livlig fantasi men var nog också en mycket ensam person. Han var annorlunda och därför blev han också ihågkommen”.

I det avseende var han en vinnare, han blev ihågkommen. Det blev inte hövdingarna som bodde i Slöinge för över 1000 år sedan. De fick lyftas fram ur glömskans leriga mylla med hjälp av fot, öga, spade, såll och arkeologtungor.

Källor
Berättelsen grundar sig på mina erfarenheter från de arkeologiska utgrävningarna i Slöinge 1992-1995, 2000 samt uppgifter från framförallt släktforskaren Åke Morén. Morén har i sin tur fått information från en släktforskarkollega i Nils Stenström, Hallands geneologiska förening och Johan Lundskog i Borås, uppvuxen i Slöinge (f 1880) och hans bok ”Den gamla kyrkstigen”, utgiven 1944.

När Otto gick på friarstråt lät man honom hållas. Han accepterades som en del av samhället, låt vara att han befann sig i dess yttersta utkant. Man lyssnade på honom, jäklades ibland med honom men. som sagt, Morren var Morren. höll masken. Värre kunde det vara med skolbarnen. Det hände att när Otto kom gående förbi skolan och barnen var ute på rast sjöng så stämde de grymma små liven upp i en nidvisa:

Otto Moreau
Hoppa på tå
Med sin stora beckhätta på.

Det här med beckhätta kräver sin förklaring. Om ett barn på den här tiden hade skorv tog man till ett sällsynt grym åtgärd. Man tog nämligen en skinnhätta som invändigt smordes in med beck. Hättan trycktes fast på hårbotten. När becket torkat ställde man barnet på en stol. Hättan fästes i ett rep i taket och barnet fick hoppa ner från stolen. Håret och skorven slets då bort från huvudet. Proceduren måste måste ha varit utomordentligt plågsamt för det stackars barnet. (Kanske utsattes Otto för just en sådan behandling i sin barndom. Sådan tortyr kan nog få en och en annan att bli litet konstig..).

När Morren blev retad, som när man hånade hans milt sagt originella huvudbonad, svingade han sin ”spira” omkring sig. Gud nåde den som då kom i vägen! Just Morrens mössa – ”beckhättan” - är en historia i sig. Den var nämligen gjord av hundskinn. På en av de gårdar som Morren regelbundet besökte, hade han vunnit en hunds tillgivenhet, en hund som aldrig skällde när han kom. När hunden så småningom dog, fick Morren hundens skinn som han lät en skomakare sy en mössa av. Mössan doppades i beck för att bli vattentät.

Längre fram i livet hölls sig Otto på vägarna runt hemtrakten och försörjde sig som tiggare. Kombinerat med ett hängivet frieri. Han uppvaktade nämligen alla äldre ogifta kvinnor som han visste hade det gott ställt. De som var fattiga var han däremot inte så intresserad av…

På herrgårdarna höll han sig väl med kokerskorna med förhoppning om utspisning. Det utvecklade sig ett spel där man drev med den stackars Otto som beskrev sig själv som ett fint kap och att han snart skulle få ett stort arv. När arvet fallit ut skulle han komma åter. Då hade han ordnat upp sin tillvaro, och ”slottet” hade rustats upp.

Han utvecklade en friartaktik som bestod i att besöka de större gårdarna efter middagen. Då sov folket och han kunde ta sig in i köket efter att ha mutat hundarna, något som han var mycket skicklig på. Ville han vara särskilt högtidlig styrde han ut sig med färgglada band. Dekorerad kunde han komma klivande med fjädrande steg med sina egenhändigt och av kulört papper framställda ”ordnar” på det framskjutna bröstet. I mössan bar han en grön kvist eller en blomma i ett särskilt för ändamålet förfärdigat hål i mössan. I egenskap av vandringsman hade han naturligtvis en stav som var smyckad med blad och blomster och den framfördes lika sirligt såsom det vore en kungaspira.

De som färdades på landsvägen förbi Morrens backstuga gick ofta fram för att se på förfallet. Om Morren till äventyrs var hemma kom han utfarande med sin gamla bössa. De som inte kände till honom blev naturligtvis förfärade. Men det var inte så farligt. I bygden var det känt att bössan inte varit laddad på 50 år. Den nyfikne som såg närmare på muskedundret skulle ha sett att bössan var helt igenrostad. Nytta gjorde den trots allt, den höll folket borta från Morrens domäner – den nya hövdingen på kullen vid landsvägen.

Han tycks ha varit ensam i sin uppfattning om arvet. Han blev osams med prästen i Slöinge som vägrade att hjälpa honom med en överklagan. Det spända förhållandet till kyrkan kom till uttryck på andra sätt. Otto gick visserligen med på kyrkvägen bland folk, men höll sig alltid för sig själv. In i kyrkan gick han aldrig, bara fram till kyrkporten.

Hans något distanserade relation till kristendomen kom också uttryck i ett husförhör där prästen frågade Otto: - ”Nå, Otto, vad säger Herren om de 10 budorden?” Otto svarade: - ”Tja, vad ska han säj, han har ju själv gjort dom”.

När han inte fick hjälp av prästen med sina besvär vände han sig till länsmannen, sedan till kronofogden, landshövdingen och vidare ända upp till kungen. I yngre dagar gjorde han årligen vandringar till Stockholm med förhoppning att få audiens hos kung Oscar II. Vid ett tillfälle beviljades han företräde och Oscar II lyssnade tålmodigt på hans ärende och skickade sedan hem honom. På detta besök levde Morren högt i många år, men han lyckades aldrig få göra om den visiten. Någon gård fick han aldrig tillbaka.

Mathias (Andersson) Moreau föddes år 1799 i Harplinge utanför Halmstad och blev husar i den förre generalen och den nyblivne svenske kungen Bernadottes armé. Det var väl antagligen i den vevan som Mathias tog det franskklingande namnet Moreau. Mathias bosatte sig i Slöinge år 1844. Året innan föddes Otto och familjen bodde på Bäckgården Nr 3 i Slöinge som ägdes av Mathias svärmor. Någon gång blev de tvungna att lämna arrendegården, okänt varför och när.

Vad som sedan hände under Ottos levnad vet jag inte. Den information jag fått gäller bara hans senare år i livet. Då var han egendomslös och levde i största armod, i en enkel koja tillsammans med sin gamla mor. När modern dött levde han ensam kvar i stugan. Och den stugan låg naturligtvis på samma plats som hövdingasätet. Det som var gräddhyllan för 1500 år sedan var nu lämpat för småfolkets råttbon till bostäder. Långt bort från övrig bondbebyggelse.

Otto Moreau verkar ha levt i en fantasivärld med ett drag av storhetsvansinne. Han verkar inte heller varit kapabel att sköta ett arbete. Otto hade problem med myndigheterna och så till den grad att han idag hade betraktats som rättshaverist. Bakom det hela låg en föreställning om att han blivit snuvad på ett arv. Kanske det gällde sin morfars gård i det närliggande Asige. Folk i trakten uppfattade honom som tokig och han fick snart öknamnet Morren. Så fick Morrebäcken sitt namn!

Otto levde på landsvägen, som vandrare och tiggare. Han var nämligen nästan aldrig hemma utan tillbringade mesta tiden ute på landsvägarna. Ett av skälen till att han höll sig borta kanske var stugans tillstånd. Ottos stuga var fallfärdig. Väggarna var så gistna att det fanns sprickor överallt så man kunde se rakt in i stugan. Den enda i möbeln var en stor säng med en botten täkt av halm. Stugan låg högt upp på en kulle och syntes därför tydligt från landsvägen (samma plats som hövdingagården). Hos markägaren kunde han ibland få litet spannmål för att hålla svälten borta under de perioder som han inte tiggde. I gentjänst lovade han dagsverken men det stannade vid löften. Faktum var att Morren såg ner på alla stackare som behövde slita och släpa. Han själv var alldeles för stolt och finättad, varför skulle en adelsman som han nedlåta sig till att arbeta med händerna?

Det här med ”Morren” och det ”moderna bruset” fanns kvar som ett litet irriterande frågetecken. Det var först flera år efter vi hade slutat gräva som gåtan fick sin förklaring. Av en händelse kom jag i samspråk med den en Slöingebo och passade på att fråga om hon visste något om ”Morre” och ”Morrebäcken”. ”Jo, de gamla kunde berätta att det ska ha bott nån däruppe på backen där ni grävde som kallades Morre eller Morren”. ”Å tusan, men vad var personens riktiga namn?”, undrade jag. ”Jo, jag tror att hans efternamn var franskt och att det uttalades ”Mårå” eller nåt sånt”, fick jag till svar. Mystiken tätnade. Hur kunde det hänga ihop?

Väl hemma i Göteborg gjorde jag ett försök att spåra om man kunde hitta någon koppling mellan ett släktnamn ”Mårå” och Slöinge. Jag hoppades på släktforskarna och deras internetnärvaro kunde vara till hjälp. Problemet var bara hur namnet skulle stavas. Eftersom min sageskvinna trott att det var ett franskt namn så gissade jag på en fransk stavning: ”Moreau”. Och ganska snart fick jag en fullträff! Visst kunde släktnamnet knytas till Slöinge!

En hemsida kunde meddela att Moreausläkten var grundligen utredd av en landskronabo med efternamnet Morén. Månne en försvenskad version av Moreau..? Hade jag äntligen kommit rätt? Jodå, ett telefonsamtal och brevkorrespondens resulterade i en både fascinerande och tragisk berättelse om en av små människorna i 1800- och det tidiga 1900-talets Sverige. Tack vare släktforskaren Åke Morén befolkades grävplatsen i Slöinge av en historisk person som - i likhet med sina föregångare - gjorde sitt för att sätta sin prägel på trakten runt Slöinge:  Säg hej till Otto Moreau!

Under de år vi grävde vid Morrebäcken fann vi mängder av föremål som brukligt är på fornlämningar. Det var grejer som tappats, deponerats eller slängts under den tid som hövdingagården var bebodd. Men det fanns också små fragment av föremål som var betydligt yngre: fönsterglas, porslin, tegel m.m. Sådant som vi arkeologer kallar “recent” eller “nytt tjafs” och som vi kastar tillbaka till naturen. Var de där sakerna kom ifrån blev jag aldrig riktigt klok på. Någon draghjälp gav inte de äldre kartorna heller. Ingenstans fanns några utritade gårdar, torp eller backstugor.

Frågetecknen blev än mer påträngande när vi ett år började hitta brända husrester, av allt att döma från 1800-talet eller tidigt 1900-tal. Det skulle snart visa sig att det “moderna bruset” i marken hade sin speciella historia…

En del arkeologiska fyndplatser är litet utöver det vanliga. Den som Dennis fann utanför Slöinge i Halland, ligger på en liten kulle intill landsvägen, i en lerig åker. Där, och en 30 cm under markytan, finns spår efter en hövdings stora gård. En stormansfamilj med hushåll slog sig ner här runt år 400 e Kr och styrde härifrån över en bygd i nära 600 år. Fram till vikingatidens slut, då nya herravälden gjorde sig påminda. Under samma tid - 400 till 1000 e Kr kollapsade de sista resterna av romarriket, hunnerna härjade, frankerna och deras arvingar härskade i Väst- och Sydeuropa, kristendomen stärkte sin ställning i det som vi idag kallar Europa och den nya läran sipprade under århundradena in i tankevärlden även långt upp i norr.

Vi grävde i Slöinge under åren 1992-1995 fram grunden till en stor gård som en gång bestod av 250 kvm stora ceremoniella hus (hallar), spår efter guld- och silversmide, avancerat glas- och textilhantverk. En sorts offerbleck av guld visar på religionens betydelse i dessa rika miljöer. Många av de föremål som vi sållade fram är importföremål och kommer från både syd- och västeuropa. Fynden och husgrunderna är typiska för norra Europas aristokrati under yngre järnålderns (AD 400 - 1000), avfall från tillverkning av dyrbara hantverksföremål, importföremål, stora byggnader etc.

Under 600 år varade platsens storhetstid. Men så packade storgårdens innevånare ihop sitt pick och pack och flyttade. Ett nytt sätt att organisera maktutövningen infördes i Sydskandinavien. Sedan föll den i glömska. Så pass bortglömd att ingen vet vad bygdens folk kallade gården. Och idag finns inget på ytan som påminner om Slöingeboplatsen och dess storhetstid. Den hade bokstavligt talat helt raderats ut från historien. Med undantag av de slumrande arkeologiska spåren som Dennis väckte till liv…