Tänk dig formeln antal fynd X kvalitet / yta x resurser så hamnar Hebergsgrävningen garanterat på en topp-tre lista, avseende most bang for the bucks. Jag har tidigare skrivit en del om Hebergstrakten här på arkland.
Rapporten kan du ladda ner här (pdf, 1,75 MB)!
Kulturmiljö Halland har varit vänliga att framställa rapporten, vilket härmed tackas och bugas för!
Foto: Lars Lundqvist
När Otto Moreau dog år 1923 bodde han på fattighuset i Slöinge, 80 år gammal. Där hamnade han knappast frivilligt. Det berättas att han en dag blev så pass sjuk att man förbarmade sig över honom och skjutsade in honom till lasarettet i Falkenberg. När han var väck från rucklet vid Bergagård passade man på att bränna ner det. Det kan nog mycket väl stämma. Jag är säker på att de brända föremål vi fann när vi grävde på hövdingasätet var spår efter just den branden. Likaså minner säkert det gamla äppelträdet på impedimentet om Morrens tid på hövdingasätet.
—————————————————————–
Den här berättelsen handlar om två vitt skilda epoker men om en och samma plats. Kan dessa berättelser bli mer olika? Knappast. Men samtidigt finns något som förenar. De första som tog platsen i besittning var hövdingar under en tid när Frankerriket hade stort inflytande på kontinenten. Inspirerade av detta var kom medlemmar av en krigarkast och gjorde lerkullen utanför Slöinge till en liten centralort för en trakt i mellersta Halland, en funktion den hade under några hundra år, innan den övergavs och blev ett anonym markstycke. Långt senare bosatte sig en man med franskt namn på samma plats. Han gjorde sitt yttersta för att skapa en sig position i bygden. Men han blev aldrig lika framgångsrik som sina föregångare.
Jag tycker Åke Morén, som forskat kring sin farfars bror, sammanfattar Morren ganska bra:
”Otto hade en livlig fantasi men var nog också en mycket ensam person. Han var annorlunda och därför blev han också ihågkommen”.
I det avseende var han en vinnare, han blev ihågkommen. Det blev inte hövdingarna som bodde i Slöinge för över 1000 år sedan. De fick lyftas fram ur glömskans leriga mylla med hjälp av fot, öga, spade, såll och arkeologtungor.
Källor
Berättelsen grundar sig på mina erfarenheter från de arkeologiska utgrävningarna i Slöinge 1992-1995, 2000 samt uppgifter från framförallt släktforskaren Åke Morén. Morén har i sin tur fått information från en släktforskarkollega i Nils Stenström, Hallands geneologiska förening och Johan Lundskog i Borås, uppvuxen i Slöinge (f 1880) och hans bok ”Den gamla kyrkstigen”, utgiven 1944.
När Otto gick på friarstråt lät man honom hållas. Han accepterades som en del av samhället, låt vara att han befann sig i dess yttersta utkant. Man lyssnade på honom, jäklades ibland med honom men. som sagt, Morren var Morren. höll masken. Värre kunde det vara med skolbarnen. Det hände att när Otto kom gående förbi skolan och barnen var ute på rast sjöng så stämde de grymma små liven upp i en nidvisa:
Otto Moreau
Hoppa på tå
Med sin stora beckhätta på.
Det här med beckhätta kräver sin förklaring. Om ett barn på den här tiden hade skorv tog man till ett sällsynt grym åtgärd. Man tog nämligen en skinnhätta som invändigt smordes in med beck. Hättan trycktes fast på hårbotten. När becket torkat ställde man barnet på en stol. Hättan fästes i ett rep i taket och barnet fick hoppa ner från stolen. Håret och skorven slets då bort från huvudet. Proceduren måste måste ha varit utomordentligt plågsamt för det stackars barnet. (Kanske utsattes Otto för just en sådan behandling i sin barndom. Sådan tortyr kan nog få en och en annan att bli litet konstig..).
När Morren blev retad, som när man hånade hans milt sagt originella huvudbonad, svingade han sin ”spira” omkring sig. Gud nåde den som då kom i vägen! Just Morrens mössa – ”beckhättan” – är en historia i sig. Den var nämligen gjord av hundskinn. På en av de gårdar som Morren regelbundet besökte, hade han vunnit en hunds tillgivenhet, en hund som aldrig skällde när han kom. När hunden så småningom dog, fick Morren hundens skinn som han lät en skomakare sy en mössa av. Mössan doppades i beck för att bli vattentät.
Längre fram i livet hölls sig Otto på vägarna runt hemtrakten och försörjde sig som tiggare. Kombinerat med ett hängivet frieri. Han uppvaktade nämligen alla äldre ogifta kvinnor som han visste hade det gott ställt. De som var fattiga var han däremot inte så intresserad av…
På herrgårdarna höll han sig väl med kokerskorna med förhoppning om utspisning. Det utvecklade sig ett spel där man drev med den stackars Otto som beskrev sig själv som ett fint kap och att han snart skulle få ett stort arv. När arvet fallit ut skulle han komma åter. Då hade han ordnat upp sin tillvaro, och ”slottet” hade rustats upp.
Han utvecklade en friartaktik som bestod i att besöka de större gårdarna efter middagen. Då sov folket och han kunde ta sig in i köket efter att ha mutat hundarna, något som han var mycket skicklig på. Ville han vara särskilt högtidlig styrde han ut sig med färgglada band. Dekorerad kunde han komma klivande med fjädrande steg med sina egenhändigt och av kulört papper framställda ”ordnar” på det framskjutna bröstet. I mössan bar han en grön kvist eller en blomma i ett särskilt för ändamålet förfärdigat hål i mössan. I egenskap av vandringsman hade han naturligtvis en stav som var smyckad med blad och blomster och den framfördes lika sirligt såsom det vore en kungaspira.
De som färdades på landsvägen förbi Morrens backstuga gick ofta fram för att se på förfallet. Om Morren till äventyrs var hemma kom han utfarande med sin gamla bössa. De som inte kände till honom blev naturligtvis förfärade. Men det var inte så farligt. I bygden var det känt att bössan inte varit laddad på 50 år. Den nyfikne som såg närmare på muskedundret skulle ha sett att bössan var helt igenrostad. Nytta gjorde den trots allt, den höll folket borta från Morrens domäner – den nya hövdingen på kullen vid landsvägen.
Han tycks ha varit ensam i sin uppfattning om arvet. Han blev osams med prästen i Slöinge som vägrade att hjälpa honom med en överklagan. Det spända förhållandet till kyrkan kom till uttryck på andra sätt. Otto gick visserligen med på kyrkvägen bland folk, men höll sig alltid för sig själv. In i kyrkan gick han aldrig, bara fram till kyrkporten.
Hans något distanserade relation till kristendomen kom också uttryck i ett husförhör där prästen frågade Otto: – ”Nå, Otto, vad säger Herren om de 10 budorden?” Otto svarade: – ”Tja, vad ska han säj, han har ju själv gjort dom”.
När han inte fick hjälp av prästen med sina besvär vände han sig till länsmannen, sedan till kronofogden, landshövdingen och vidare ända upp till kungen. I yngre dagar gjorde han årligen vandringar till Stockholm med förhoppning att få audiens hos kung Oscar II. Vid ett tillfälle beviljades han företräde och Oscar II lyssnade tålmodigt på hans ärende och skickade sedan hem honom. På detta besök levde Morren högt i många år, men han lyckades aldrig få göra om den visiten. Någon gård fick han aldrig tillbaka.
Du bläddrar i arkivet för Slöinge kategorin.
|
