Arkiv
#blogg100 – Kulturarvets insynsråd
Det är väldigt kul att kollegan Henrik Summanen utsetts av regeringen att ingå i Kungliga Bibliotekets insynsråd. Jag vill gärna se det som ett erkännande för det öppenhetsarbete som vi jobbar med på RAÄ och de digitala kunskaper som Henrik har.
När jag såg Henriks kollegor i KB:s insynsråd noterade jag två saker. En är att det sitter fler medlemmar i KB:s råd än på RAÄ. Den andra är att det finns andra kompetensprofiler jämfört med RAÄ. Blev då naturligtvis litet nyfiken på hur dessa insynsråd ser ut i jämförelse med Riksarkivets.
Så här ser det ut:
Riksarkivet
(Insynsrådets roll beskrivs inte närmare på RA:s webb.)
- Professorn Åsa Bergenheim (idé- och lärdomshistoria, Umeå)
- f.d. hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt
- avdelningschefen Agneta Holmenmark (KB)
- redaktören Per Strömbäck
- journalisten Marianne Söderberg.
- ”Riksarkivarien Björn Jordell är självskriven ordförande i rådet.”
Kungliga Biblioteket
”Insynsrådets uppgifter är att utöva insyn och att ge myndighetschefen råd. Insynsrådet har inga beslutsbefogenheter. Rådet utses av regeringen.
Enligt myndighetsförordningen är Kungliga biblioteket en enrådsmyndighet med ett insynsråd. Insynsrådet fungerar som en rådgivande grupp till myndighetschefen och möjliggör också insyn i en myndighets verksamhet för såväl regeringen som för medborgaren.”
- avdelningschefen Jan-Erik Billinger, Svenska Filminstitutet
- arkivrådet Martin Bjersby, Riksarkivet
- överbibliotekarien Lars Burman, Uppsala universitet
- docenten Kristina Fjelkestam, Linköpings universitet
- länsbibliotekarien Kristina Hedberg, Länsbibliotek Sydost
- antikvarien Henrik Summanen, Riksantikvarieämbetet
- överbibliotekarien Catta Torhell, Linnéuniversitetet
- vice rektorn Astrid Söderbergh Widding, Stockholms universitet (anställs som rektor vid SU från och med 1 februari 2013)
Riksantikvarieämbetets styrelse har sedan 1 januari 2008 ersatts med ett insynsråd som ska utöva insyn i verksamheten och ge myndighetschefen råd.
- Ulf Boman, framtidsstrateg
- Sara Haag, creative director
- Henrik Larsson, högskoleadjunkt
- Karin O’Connor, kommunikationsdirektör
Skulle man förenkla en smula kan man säga att att RA och KB har insynsråd som karaktäriseras av forskning, kulturarv och traditionell media. Riksantikvarieämbetets insysnråd har mer prägel av världen utanför akademien och kulturarv.
Är det en tillfällighet eller är det knutet till respektive myndighets uppdrag? Någon som vet?
#blogg100 – Himmel eller helvete – Bilder på nätet
”Elsa fotograferar på Salève”, nära Genève i Schweiz.
Photograph by: Berit Wallenberg, February 1921
”Varför ska vi/ni ge bort allmän egendom till amerikanska företag?”
”Varför ska andra tjäna pengar på våra bilder?”
”Varje gång någon ser ett fotografi minskar dess värde!”
”Varför ska vi lägga bilderna andra webbplatser, vi har ju en egen?”
”Vi bygger en egen webbplats. Då kan vi kontrollera och sälja bilder?”
Ja, så sent som under 2012 kunde man höra den här sortens tankegångar. Både från personer inom kulturarvssektorn, forskare, fotografer och debattörer.
Det är därför extrakul att läsa Claes Gabrielsons post på ”Sharpness is a bourgeios concept”-bloggen. Den handlar om Flickr The Commons och hur Riksantikvarieämbetet jobbat med att nå ut till fler med fotosamlingarna. Det är inte första gången som myndighetens satsning uppmärksammats på ett positivt sätt. Men det är särskilt roligt när en professionell fotograf visar sin uppskattning. Claes skriver:
”Varför ska bilderna stanna i arkivlådor när de kan visas för miljoner bildhungriga människor världen över?”
Det var i mars 2009 som vi på Riksantikvarieämbetet lade ut de första 110 bilderna. Valet föll på delar av Carl Curmans bildsamling som hade utslocknad upphovsrätt.
Men publiceringen var ett resultat av ett ganska omfattande arbete. Det började mer än ett halvår tidigare, hösten 2008 och behandlade två olika aspekter. En var att få kontakt och processa byråkratin med Yahoo. De hade precis fått känna av krisen, bland annat med stor omsättning av personal. Den andra processen var att förankra och rigga det hela internt. Vilka bilder, skulle väljas, hur skulle sajten bevakas, vem skulle göra jobbet, licensieringsfrågor och en hel del andra frågor stöttes och blöttes. Många diskussioner blev det. Det var en inte helt okontroversiell fråga. Diskussionerna kan sammanfattas med att på den negativa sidan handla om ”KKK”: kronor – kontroll – copyright medan den mer positiva delen av resonemangen ”VVV”: värden – vidareutnyttjande – vänskap. (Det senare i betydelsen vårda den nätgemenskap som byggts upp kring Flickr/Flickr Commons).
Nu har bilderna legat ute i snart 4 år – och bildsamlingen uppgår nu till 1326 bilder, dvs drygt 1 % av bilderna på Kulturmiljöbild.
Man kan säga att pilotprojektet gick rätt bra.
———————————————————————–
PS Ska nämna att övervägande delen av Kulturmiljöbilds foton är uppmärkta med PD eller CC-BY: Det vill säga de är väldigt fria att vidareutnyttja!
#blogg100 – Fornminnesmallen i Wikipedia
Det saknas ju knappast information på nätet. Men den som vill ha bra information kan ibland få problem. Det finns väldigt många källor på nätet och vilka källor ska man tro (mest) på? En sak är klar, den mest använda och bästa källan är Wikipedia.
Institutioner som den jag jobbar på – Riksantikvarieämbetet – vill att den kunskap vi själva har, och kunskap och kunskap ska komma till nytta för så många som möjligt. Ett sätt är att göra det på är att bygga upp en egen webbplats, samla ihop information och publicera den. Och hoppas på att användarna hittar dit. Men framförallt hoppas på att medarbetarna någonsin kan få tid att skapa innehållet och – inte minst underhålla den.
Ett annat sätt är att samarbeta med andra – med Wikipedia som plattform. Det var exakt det vi testade på myndigheten i höstas. Vi ville få koll på hur det fungerade när vår expertis samarbetade anonymt med andra utan att ha total kontroll och utan att få sätta sitt eget namn på arbetet. Det funkade bra. Mycket tack vare Lennart Guldbrandsson insats – myndighetens Wikipedian in Residence.
En annan sak vi gjorde var att tillsammans med wikipedianen och systemutvecklaren André Costa utveckla funktioner som underlättar att skapa faktarutor (Infoboxar) som pekar mot bland annat Fornminnen. Detta för att det ska vara enkelt att dra ut grundinformation från Riksantikvarieämbetets databas för fornminnen – Fornsök/FMIS. Ska man göra det manuellt är det en smula omständligt. Det som André gjorde var att bygga ett verktyg som automagiskt bygger koden.
Ganska smidigt! Det högsta tröskeln är att få fram fornlämningens maskin-id (”Objektid”). Det krävs litet användaren. men vi hoppas att vi kan få förvaltarna av Fornsök att förbättra den funktion som finns idag.
Guldfynd!
Som gammal arkeolog har man en del yrkesskador. En är att reagera på sådant som ligger på marken. Eller golvet.
Idag hände det igen.
På Riksantikvarieämbetet. Den mysiga nalle-myndigheten.
Mitt Almedalen 2011
Väldigt kort summering…
Nu har det gått drygt en vecka sedan Almedalsveckan avslutades. För mig var det några intensiva dagar med att träffa folk, lyssna på seminarier, och eget framträdande på tre olika evenemang. Veckan rymde även en del jobb på kontoret… Ska försöka summera några av de saker som jag minns mest från åtta dagars intensivt almedalande.
Mest intressant – God Morgon Almedalen 2011 (#gma11)
Förra årets succé med ett livesänt Sociala mediaakuten fortsatte i en likartad form även i år – men under namnet God morgon Almedalen. Samma uppsättning var på plats med Joakim Jardenberg och Brit Stakston som programledare, Björn Falkevik (Social Video Production) som rattade sändningen och kommentatorer i form av Anton Johansson (Twingly), Thomas Hansen (JMW) och Deeped Strandh.
Hela idén med GMA11 var att bidra till att det som sker under Politikerveckan når även dem som inte finns på plats. Att GMA11 har en betydelse i mediabruset visade sig genom att flera tunga personer valde att delta. Bland politiker och regeringsmedlemmar kan nämnas Göran Hägglund, Sofia Arkelsten, Rosanna Dinamarca, Anna-Karin Hatt, Fredrik Federley m fl.
Värt att notera är att GMA11 inte alls bevakades eller kommenterades av av de traditionella medierna. Är konceptet med relativt oberoende aktörer, med billig produktion alltför utmanande för stora mediabolag, med stora omkostnader?
Klart joxigast – #flickjox
Flickjox var det interna skämtet som först spreds via twitter, sen hamnade på en egen sajt för att långt senare refereras av DN. Flickjox-begreppet symboliserar det nya efter Facebook/Twitter/Google+ som alla vill vara först med, det som alla vill ha en invite till. Att det är meningslöst att kunna förutse det nya, hetaste, är uppenbart. Men svårt att svälja för den som till varje pris vill vara först med det senaste.
Flickjox vart ett stort skratt för de allra flesta, men några rasade över att inte vara delaktiga i skämtet. Det är begripligt. Men samtidigt så är det en del av livet: alla kan inte vara med på allt, alltid. Flickjox uppstod i en liten tajt krets, som levde nära varandra och blev en sorts ventil för att hantera en intensiv arbetsvecka. Jag känner igen mig från tidigare erfarenheter från mitt liv som arkeolog…
Mycket är skrivet om flickjox…
Särskilt erkännande för #flickjox ska ges till Petter Karlsson, Robin Danehav och Nikke Lindkvist.
Jag skrattar fortfarande.
Klart roligast – Juholt tipsar Petter
Petter, Juholt och mustaschen. Inga fler kommentarer nödvändiga.
Mest jobb
Själv deltog jag på tre olika evenemang. PwC bjöd in till ett seminarrium kring öppen data. Siktet var tydligt inställt på att peka på det pågående paradigmskifte i synen på relationen mellan myndighet och medborgare. Vem är till för vem? Mer specifikt handlade seminariet om att ifrågasätta varför myndigheter håller på data istället för att släppa den fri för förädling. Panelen – jag själv, Catarina Wretman, stf GD, PTS, Joakim Jardenberg, vd, Mindpark, Mattias Jansson, kommunchef, Katrineholms kommun – var alla starkt inne på att data ska vara öppen och fri att vidareutnyttja. Moderatorn och seminariedeltagare ville dock försöka peka på problem med öppen och fri data. Här finns PwC:s referat av seminariet.
Visst, det finns data som inte kan elelr bör vara fri, men låt oss börja med den som är möjlig att tillgängliggöra för fritt vidareutnyttjande. Kultur(arvs)området har alla möjligheter att gå i bräschen, ta plats i samhället och öka relevansen för verksamheten genom att var mer öppen med den information man är satt att fövalta åt medborgarna!
IT & Telekomföretagen (Almega) hade ett seminarium kring frågan ”Varför ska Sverige ha bredare bredband?”. Här finns IT & Telekomföretagens referat av seminariet. Kulturarvsinstitutionerna har i dagsläget ganska litet behov av bredare bredband. Situationen kommer att vara väsentligt annorlunda den dagen där mer strömmande media och annan data blir mer öppet och fritt tillgänglig.
Precis innan jag lade huvudet på kudden fredagen den 6 juli – klockan 1.45 – kollade jag telefonen och hittade ett SMS från Joakim Jardenberg. Han ville ha med mig på #gma11-sändningen – samma morgon. Några timmar senare, och litet trött i huvudet, lyckades jag samla ihop mig för att tala om Riksantikvarieämbetets digitala agenda. IT-ministern var på plats, vilket inte skadade…
Mest magiskt – TEDx Almedalen
Vädret var inget vidare de första Almedalsdagarna. Lagom till det var dags för TEDx Almedalen slog vädret om och alla vi 250 som hade invites fick uppleva en fantastisk kväll. Inte så mycket att säga, kolla klippen. Och: ett stort tack till Anton och Martin och alla andra som arrangerade TEDx Almedalen!
Klart dimmigast – Dimman
Förutom några inlägg och åsikter som dök upp så var nog Almedalsdimman den mest kommenterade. Så här tolkar Petter Karlsson dimman.
Bild och video
Jag tog en hel del bilder som finns tillgängliga på min Flickr-ström.
Dessutom ägnade jag mig åt en del kompetensutveckling på video och redigering av video.
Fritt fram för information och indvidualitet? Och mer samordnat arbete?
Det händer ibland att kulturarvet kommer i fokus i bloggosfären. Igår var en sådan dag. Min kollega på Riksantikvarieämbetet - Henrik Summanen – pekade på behovet av mer utåtriktade och aktiva minnesinstitutioner som mer personligt än anonymt/institutionellt agerar på de nya arenorna. Och då inte bara stanna vid en intern diskussion utan finnas där samhällsbehoven finns.
Igår kunde vi också läsa ett mer politiskt riktat upprop i Svenska Dagbladet. Här gällde det en fråga som vi på Riksantikvarieämbetet jobbar extra mycket med. Nämligen att få ut kulturarvsinformation på webben så att den på enklast möjliga sätt ska kunna göra maximal nytta för så många som möjligt. Signifikativt är att artikeln skrivits av en rad tunga representanter som jobbar utanför kulturarvssektorn (Pelle Snickars undantagen). Det vill säga minnesinstitutionernas användare/kunder/målgrupper/uppdragsgivare. De som vi ska försörja med bra, användbar information. Artikel har skrivits av Lennart Guldbrandsson som är ordförande i Wikimedia Sverige.
Många institutioner menar att man är tväröppen och ytterst generös med ”sin” information. Men Kristina Alexanderson utvecklar saken på följande vis:
Personligen tycker jag det är ett märkligt system där det vi betalar, det som skapas och sparas till kommande generationer på våra museer, våra arkiv inte ska vara tillgängligt. Jag vet att du säger, men arkiven är öppna. Du är välkommen, och jag vet men jag har vuxit upp i en värld där jag lärt mig att inte störa, så jag stör inte, och om jag stör så hittar jag bara det jag söker. På webben hittar jag många gånger saker som jag inte ens visste att jag letade efter.
Alltså: Det räcker inte att lägga ut material på en ”portal”, med krångliga användningsvillkor. Den måste kunna användas och på sikt även länkas till annat material. Joakim Jardenberg med flera har drivit frågan länge och för minnesinstitutionerna finns egentligen inget att förlora. Den digitaliserade informationen samt den expertis och kunskap som finns på minnesinstitutionerna kan kanaliseras ut till de arenor där användarna finns. Det är sannolikt en långt mer framgångsrik väg att gå än att söka få samma effekt på att bygga upp en egen, institutionell webbnärvaro. De flesta institutionerna saknar resurser för hållbara lösningar, det skulle innebära omfattande dubbelarbete m.m. Och inte minst: Användarna struntar i var informationen finns. Användarna vill enkelt hitta informationen och fritt kunna använda den för kreativa processer.
Jag tycker att Kristina Alexanderson pekar på en annan viktig fråga: Vem är det som egentligen äger offentligt finansierad information. Är det rimligt att avkräva enskilda personer ersättning för att använda den information som de redan betalat för? Detta är på många sätt dubiöst och framförallt: Jag har själv ännu inte kommit i kontakt med en institution som kan säga att affärsverksamheten överhuvudtaget taget bär sina egna kostnader.
Det nya medialandskapet befolkas av allt mer av kreativa, otåliga individualister som aktivt vill delta och synliggöra sig själva genom sitt skapandet. Det är inte längre minnesinstitutionernas personal som ska presentera färdiga paket på institutionens fysiska eller digitala arenor. Institutionerna har mycket att vinna på att finnas på öppna arenor och samskapa med fler samhällsaktörer. Henrik Summanen skriver:
Genom att arbeta offensivt och aktivt gentemot sina användare, på deras arenor och på sina egna. Jag skulle vilja se fler akademiska experter på de webbforum som behandlar historia, och jag skulle vilja se fler twittrande åsiktsmaskiner hemmahörande på institutionerna.
Många kulturarvsinstitutioner har påbörjat en öppenhetsresa där man allt mer kommer att se fördelarna med att informationen används och att man får en ny aktiv roll i kreativa processer, på nya arenor. Som jag ser det handlar det mest om hur fort det kommer att gå. För Englands del, där besparingarna slår hårt mot minnesinstitutioner, föreslår Nick Poole från Collections Trust följande:
• Fund imaginatively
• Collaborate Creatively
• Aggregate smartly
• Build OpenlyImaginitive, creative, smart, open. [...] These are the qualities we must bring to designing this new future of ours.
Det borde väl vara möjligt även utanför England..?
Flickr Photos
|
Senaste kommentarer