Missgynnad huvuddel

Ibland faller sig saker och ting litet egendomligt. Så var det för några år sedan när jag var ute i skogen för att kolla platser för neotektoniska undersökningar. (Det kan du ju fundera ett slag på vad det handlar om!). Och där, i skogen, var det något som låg och rörde på sig uppe på en sten. Blev naturligtvis nyfiken i en strut, tittade närmare och fann – till min oförställda förvåning – att det rörde sig om huvuddelen av en ekoxe (Lucanus cervus). Det märkliga var att den fortfarande var i nåt sorts liv, den rörde på sig. Resten av skalbaggen hade väl en fågel (hackspett?) eller nåt annat kräk tryckt i sig till sen lunch. De här skalbaggarna kan bli bortemot 8 cm långa men lever trots det ett uppenbarligen hårt liv, trots sina gigantiska käkar. De senare använder hannarna i parningstider men storleken till trots gör de ingen direkt skada. Däremot honornas betydligt mindre lär kännas rejält… Ekoxen är utrotningshotad och klassas som ”missgynnad”. Och missgynnad är väl bara förnamnet på exemplaret på bilden ovan…

Flintglans

Kände plötsligt att jag starkt försummat alla ni tre medlidsamma människor som läser den här bloggen och som dessutom finner njutning av att se glansen från flintföremålens feta, brukspolerade yta. Håll till godo! Nu kanske ni rent av blir snälla till jul!! Marmorn och silvret är till er andra!

Was ist dass!?

Kan man sich fragen.

Ja, vad är nu det här? Ett metallsökarfynd från Västergötland (nej, platsen finns INTE i Fornsök och det finns länsstyrelsetillstånd) som jag inte sett maken till. Nytt kan jag tro, men ibland blir man ju överraskad…

(För er yngre kanske jag ska påpeka att frågan gäller saken till höger om den runda koppargrejen. Ni som aldrig har hållit i en 2-öring göre sig icke besvär!)

Uppdatererad 25/7: ”Baksidan”

Fina fynd från Falkenberg

Tänk dig formeln antal fynd X kvalitet / yta x resurser så hamnar Hebergsgrävningen garanterat på en topp-tre lista, avseende most bang for the bucks. Jag har tidigare skrivit en del om Hebergstrakten här på arkland.

Rapporten kan du ladda ner här (pdf, 1,75 MB)!

Kulturmiljö Halland har varit vänliga att framställa rapporten, vilket härmed tackas och bugas för!

Stenkul? Nä.

Stenåldersforskningen har fullständigt urartat här i socknen. Jag och Ulf A bestämde oss förra helgen att det var läge att styra upp situationen. Så vi drog på oss stövlarna, stenflisebrillorna och marsch ut på spaning.

Ulf visade sig snart inte vara mycket till hjälp, i vart fall vad gäller stenflisorna. Det visade sig att han istället gick och spanade på fåglar – ornitolog, typ. Men jag, en gammal stenspanare, behövde bara några minuter för att få napp. Två stenflisor. En vit och litet brunaktig. Den vita stenbiten har en retuscherad egg. Grejerna låg på en kulle intill Stångåns strand, i den övre delen av ett forntida vattenfall. Men det var rätt gäggigt, och trots att det fanns fler vita stenbitar gav vi snart upp, totalt uttråkade. Som service och för att tillfredsställa alla med läggning åt stenåldershållet kan jag meddela att platsen ligger runt 75 meter över havet. För er andra som sluppit stenåldersträsket så är den bruna stenflisan av flinta, den andra kvarts. Flintabiten är invandrad.

Tillägg: Här ligger fyndplatsen.

Vittene juli 1995

Nån ska hitta nåt. Och nån ska göra jobbet. Med eller utan regnrock! Enligt säkra uppgifter är det en vetenskaplig bearbetning av Vitteneboplatsen på gång. Tina Fors redigerar för glatta livet och en avhandling kommer på Göteborgsinstitutionen.  Dagens retoriska fråga: Varför ska det alltid ta så jämra lång tid för oss arkeologer att klämma ur oss något? (Dåligt med resurser räknas inte som svar…)